En diskussion om altruism kontra egennytta uppstod på debattplats i Expressen efter att Jonas Andersson konstaterat att svenska staten i första hand har skyldigheter gentemot svenska medborgare, och skattebetalare som den lånar pengar av, inte alla andra i världen.

Detta väckte förstås indignation. Så får man ju inte säga. I en replik hävdas att vi måste hjälpa människor i andra länder som vill få ett bättre liv, och att idén att svenska staten är till för svenska skattebetalare stärker ”vi-och-dem-krafterna” i samhället. Jo, tjena.

Egentligen är det väldigt märkligt att detta ens är en fråga för någon. Jag misstänker att det har med den moderna vänsterns och grönhögerns mantra ”allas lika värde” att göra. För mig blir detta begrepp problematiskt. Ty vad är egentligen konsekvensen av just ”allas lika värde”? Är det att turisten på Västerlånggatan, tiggaren i tunnelbanan eller kassörskan på Willys har samma värde som min fru eller dina barn? Nej, inte för mig och, vågar jag påstå, inte för dig heller.

Alla människor ska givetvis ha lika rättigheter i lagen, men deras värde avgörs av betraktaren och är strikt subjektivt. Självfallet värderas vi människor högst av våra allra närmaste. Begreppet ”värde” blir därför missvisande i en diskussion om rättigheter och skyldigheter i ett samhälle.

Det brukar sägas att ingen är mer värd än någon annan. I själva verket är alla människor mer värda än någon annan. Beroende på vem du frågar.

Jag vägrar känna dåligt samvete för att jag fötts och vuxit upp i Sverige i stället för i Afghanistan. Jag vägrar kalla det tur att Sverige är ett mer välfungerande land än Bangladesh. Inget uppstår ur intet, och om någon tror att Sverige har blivit en rättsstat, fått låg grad av korruption och uppnått en stabilitet i förvaltningen över tid genom ett trollslag och inte genom hårt arbete, får de tänka om.

Jag kan intyga att jag i jul kommer köpa presenter till min fru men inte till tiggaren på gatan eller kassörskan på Willys. Jag kommer äta god mat utan att skämmas det minsta – samtidigt som jag skänker pengar för att rädda elefanterna.

Du gör givetvis ditt val. Med dina pengar och din tid. Jag förväntar mig att du kommer se om dina närmaste. För det är så vi människor fungerar. Och det är så det måste vara.

Läs även:
Jonas Andersson (slutreplik)