Terrorismens styrka är dess blindhet. Oavsett terrorismens ideologiska bakgrund kan den drabba vem som helst, när som helst. Ett äkta par som äter på en restaurang. Ungdomar på en konsert. Mammor med barn på en marknad. Syftet är att sprida skräck och osäkerhet. Just därför ska vi inte forma våra samhällen som om vi vore rädda.

Ja, terrorismen ska givetvis bekämpas. På flera nivåer. Sverige ligger långt efter andra länder i det förebyggande arbetet, vilket konstaterats av både svenska och internationella experter. Alliansen tillsatte en nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Tanken var nog främst att bemöta våldet från de rasideologiska och nationalistiska grupperna, som enligt vissa politiker fortfarande är det stora hotet mot Sverige. Men sedan Mona Sahlin fick jobbet har det i huvudsak handlat om hur vi förhindrar att unga män och kvinnor låter sig rekryteras till världens värsta terrorsekt.

Därutöver måste terrorismen bekämpas med vapenmakt. IS förhandlar inte. Diplomatins väg är definitivt stängd, vilket lämnar ett enda alternativ: våld. IS och dess partners måste krossas och ryckas upp med rötterna. Förhoppningsvis kommer terrordåden i Paris få effekten att västländer mangrant sluter upp. Sverige kan väl tänkas skicka någon genuspolis eller två.

Om olyckan ändå är framme, om terrorns fula tryne visar sig även i Sverige, då får vi precis som amerikanerna, britterna, spanjorerna och fransmännen visa att vi tänker leva våra liv precis som vi alltid har gjort.

Efter en terrorattack ropar polis och underrättelsetjänst alltid på fler befogenheter, vilket inte sällan betyder rätt till mer övervakning (i Storbritannien kräver myndigheterna numera alltid utökad övervakning, alla dagar på året).

Det handlar om övervakning inte bara av misstänkta terrorister utan av dig och mig. Denna diskussion förs nu i både Frankrike och USA, bara två och ett halvt år sedan Edward Snowden avslöjade hur politiker och myndigheter – som ska tjäna folket – ljugit väljarna rakt upp i ansiktet och i hemlighet spionerat på oss.

Det är inte lite fräckt att nukomma och be om fler befogenheter innan offren för attackerna knappt hunnit kallna. Men det är så här de fungerar. Never waste a good crisis. Problemet är att massövervakningen inte fungerar särskilt bra för att upptäcka terrorism. Det är ett oerhört trubbigt verktyg. Vanligt hederligt polisarbete och en vaken allmänhet är normalt det som avvärjer attacker. Idén att man genom att spana på alla människors kommunikation dygnet runt ska hitta terrorister som planerar attentat är i bästa fall naiv. I värsta fall ett tecken på storhetsvansinne.

Det handlar även om vilket samhälle vi vill leva i när hotet från terrorn finns där latent. Vilket ”öppet samhälle” är det egentligen vi försvarar om vi ger underrättelsetjänster rätten att snoka i alla hederliga människors privata kommunikation?

I den stora DN-intervjun sa Edward Snowden:

Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr dig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga. Det är som att säga att du inte bryr dig om den fria pressen för att du inte är journalist. Eller religionsfriheten för att du inte är kristen. Rättigheter i ett samhälle är både kollektiva och individuella. Du kan inte ge bort minoritetens rättigheter även om du röstar som majoriteten. Rättigheter är inget som ges av regeringar, de ska garanteras av regeringar.

Snowdens gärning möjliggjorde för människor runt om i världen att bli varse vad våra politiker och myndigheter sysslar med bakom vår rygg. Det gör de fortfarande, och nu vill de ha vårt godkännande för att göra ännu mer.

Nej. Vi ska inte bygga ett samhälle i vilket vi ger efter för vår rädsla. Vi ska inte ha ett samhälle där vi betalar för påstådd trygghet med vår personliga integritet och vårt privatliv. Terroristerna och underrättelsetjänsterna har en sak gemensamt: de profiterar båda på rädda människor.