Årets första partiledardebatt kommer inte direkt gå till historien som den mest underhållande.

Stefan Löfven tror att han fortfarande befinner sig i valrörelsen och aspirerar på makten. Anna Kinberg Batra tar sig så sakteliga även som debattör. Jimmie Åkesson delar ut välförtjänta käftsmällar men får problem när hans politik ifrågasätts i detaljerna. Jonas Sjöstedt visar att Vänsterpartiet är ett enfrågeparti. Och Jan Björklund fortsätter att leverera oneliners som någon underhuggare uppenbarligen rikligt förser honom med.

Statsministern är normalt sett inte en särskilt begåvad debattör. Persson var bättre. Juholt var bättre. Men i det pressade läge som hans regering och parti befinner sig i, blir han ännu sämre. Han saknar pondus, och han verkar även sakna självförtroende. Löfven tycks befinna sig i ett stadium där han hoppas kunna trycka på ”reset” och starta om sin regeringsperiod. Det var ju inte så här han hade tänkt sig att den skulle bli. Den där jobbiga verkligheten bara… hände.

Löfven har under ett års tid sagt att ”det här är vändningen” och ”nu byter vi politik”. Det är rimligt att göra detta i linjetal och regeringsförklaringar efter ett maktskifte, men när det upprepas i vanliga riksdagsdebatter ett år senare börjar det likna valrörelseretorik. Har regeringen inte redan bytt politik? När kommer egentligen den där vändningen synas för alla utanför Rosenbad?

Trovärdigheten blir inte större av att regeringens företrädare hävdar att Alliansens skattesänkningar har orsakat enorm skada för landet och välfärden samtidigt som regeringen inte vill höja skatterna till den tydligen magiska nivån innan denna upplevda katastrof. Vi kan också notera att Åsa Romson i partiledardebatten kallade jobbskatteavdraget för en ”nedskärning”, som om den arbetande befolkningens pengar var statens från början. Att människor får behålla mer av sina intjänade pengar är alltså en ”nedskärning” i vice statsministerns ögon.

Trots det knepiga parlamentariska läget, trots en opinionsvind som kissar regeringschefen rakt i ansiktet och trots att hans regering visat sig tämligen oduglig så långt, hade statsministern kunnat ta initiativet i går. Genom att lägga en rad konkreta förslag på radikala åtgärder som visar på nytänkanden och att regeringen tar Sveriges prekära situation på största allvar, men också genom att vara självkritisk och säga att det som hittills har gjorts inte duger. Han gjorde inget av detta.

Avslutningsvis måste även sägas några ord om glappet mellan Löfvens retorik och politik. Ända sedan han blev partiordförande har Löfven pratat om ”plikt och rätt”. Han har exempelvis lanserat nya uttryck som ”utvecklingsmoral”, vilket tydligen syftar på att människor har en moralisk skyldighet att utvecklas för att bli anställningsbara på en modern arbetsmarknad.

Men när statsministern pratar om allas skyldighet att göra sin plikt, visar inget i hans politik att detta krav existerar annat än i retoriken. När Löfven nämner att den som fått nej på en asylansökan måste lämnat landet, för han samtidigt en politik som möjliggör för just dessa människor att stanna kvar.

Och när den socialdemokratiske partiordföranden säger att han ”känner vrede” över att kvinnor och tjejer antastas systematiskt på svenska musikfestivaler, visar ingenting i hans kroppsspråk eller tonfall att han menar allvar. En sådan politiker är det väldigt svårt att lita på.

Det vi fick i gårdagens debatt var ett slags politiskt idisslande från alla håll, en återanvändning av gamla slagdängor, utnötta fraser och uddlös retorik. Samt en statsminister som redan verkar redo för pension.

 

”Jag känner en mycket stor vrede.”