Jag ser aldrig på Melodifestivalen. Jag har turen att vara gift med en person som inte heller gör det, så det blir aldrig krig om fjärrkontrollen på lördagskvällarna.

Däremot har jag i efterhand sett det uppmärksammade propagandanumret där Gina Dirawi sjunger på arabiska och Sarah Dawn Finer på hebreiska och där strofen ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden” i den svenska nationalsången ändrats till ”Ja, jag vill leva, jag vill dö på jorden.”

Ty nationer och gränser är ju sådant vi ska tänka bort. Det finns bara en värld, ett folk och en… Hrm.

Syftet var enligt de medverkande att markera öppenhet mot omvärlden. Jag förstår inte. Var ska man leva och dö om inte på jorden? Det hade visserligen varit kul om de förvirrat tittarna genom att i stället sjunga ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Boden”. Men det hade förstås blivit kränkande för alla som inte bor eller vill bo i Boden.

Jag skiter ärligt talat i vad de har för sig i ett överskattat musikprogram i en av televisionens slaskkanaler. Problemet är att de inte låter det vara just ett musikprogram. Att public service numera alltid måste göra statements. Varför kan de inte låta ett musikprogram vara ett musikprogram och en gala vara en gala? Varför måste de göra politik av allting?

Public service har förvandlats till en enda lång stand up-föreställning. Inte att undra på att landets komiker, både de som står på scen och de som sitter i riksdagen, applåderar.

Värdegrunden. Den är fin.