EU och Turkiet är på väg att nå en uppgörelse om migrantsituationen. Den innebär i korthet att den som tar sig som migrant från Turkiet till Grekland ska skickas tillbaka till Turkiet. ”Den oreglerade invandringens tid är över”, sade Donald Tusk.

Någon sorts omfördelning inom EU ska ske, men sannolikheten för att en sådan ska komma på plats är inte direkt överväldigande (och Stefan Löfven sade i går att Sverige inte vill vara med just nu). Mycket hänger därmed i luften och detaljerna i uppgörelsen återstår ännu att komma överens om.

För den svenska regeringen, som hävdar att Turkiet inte är ett säkert land för asylsökande, blir det förstås väldigt märkligt att stödja ett förslag som går ut på att skicka tillbaka asylsökande just dit. Men att Löfvens regering svänger 180 grader eller talar emot sig själv är vardagsmat numera.

Kritik har framförts utifrån ett barnperspektiv, särskilt som regeringen Löfven sagt sig vilja arbeta för att göra barnkonventionen till svensk lag. SVT gjorde i går sitt bästa för att nyansera det hela på sitt alldeles egna sätt. Kritik mot överenskommelsen, som ännu ej är spikad, framfördes från alltid lika opolitiska Rädda Barnen samt UNHCR. Givetvis fick kommunisten Henry Ascher från Barnläkarföreningen och Kommunistiska Partiet också möjlighet att såga uppgörelsen.

Från Miljöpartiets sida hävdas fortfarande att allt som nu sker egentligen är andra EU-länders fel. ”Om de bara hade tagit ansvar…”, upprepade Gustav Fridolin i gårdagens Aktuellt. Resonemanget bygger på en felaktig analys. Ty om övriga EU-länder vid sidan om Sverige, Tyskland och några till hade tagit emot lika många per capita – vilket förutsätter att de människor som under fjolåret själva valde exakt vilket land de ville söka asyl i plötsligt skulle bli mer intresserade av Polen, Slovakien, Portugal och Spanien – hade det förstås varit en ännu större pull-faktor för att komma till EU och söka asyl. Fler hade kommit. Trycket hade ökat.

Det har kommit över 120 000 människor via Turkiet till Grekland hittills i år. Det är avsevärt fler än under samma tid förra året, och vi minns alla scenerna i Syd- och Centraleuropa då. Och i Sverige. Detta är inte hållbart.

Angela Merkel har gått från att vara Mellanösterns stora favorit till en europeisk politiker som äntligen vaknat upp ur dimman och försöker rädda det som räddas kan av både sin egen position som förbundskansler och av EU-samarbetet.

När kritikerna nu går hårt åt det som ser ut att bli en överenskommelse mellan EU och Turkiet, där de sistnämnda onekligen har trumf på hand, är det viktigt att påminna om följande: Drygt hälften av de asylsökande som tar sig till EU är ekonomiska migranter, inte flyktingar. Detta har EU-kommissionens förste vice ordförande Frans Timmermans konstaterat och det rimmar väl med att den svenska regeringen bedömer att ungefär hälften av alla som kom som asylsökande till Sverige i fjol kommer få avslag.

Trots detta används slarvigt begreppet ”flyktingar/refugees” om alla migranter som tar sig till EU. De internationella medierna är inte nödvändigtvis bättre än de svenska. Det gäller även CNN som i går hade ett inslag om Sverige, landet som vände på en femöring i både retorik och handling.

Denna omsvängning har förbryllat internationella medier. Inbjuden för att diskutera saken hos Christiane Amanpour var Alice Bah Kuhnke (se eländet här eller titta på det här i stället). I ett program som ifrågasätter den svenska regeringens politik skickar Löfven alltså fram kultur- och demokratiministern som på stapplande mellanstadieengelska på sätt och vis i sig själv förklarade hur det kunde gå så snett i Sverige.

Signalen från EU till migranterna som vill få ett bättre liv i Europa är nu tydlig: sök er någon annanstans. Men det är förstås inte möjligt att stänga EU:s gräns helt och hållet, och migranter kan fortfarande tänkas komma från Nordafrika och via Ryssland. Därför är det högst oklart vilken effekten blir.

För Sveriges del kan uppgörelsen med Turkiet kombinerad med att så pass många länder i EU har infört gränskontroller bli en räddande ängel genom att betydligt färre lyckas söka sig ända hit.

Stefan Löfvens regering kan därmed  komma att räddas av just de länder som han och hans anhängare kallat fascistiska. Nog är det en stor ironi.