Svenska folkets stöd för EU minskar, berättar SVT. Stödet har sjunkit från 59 till 39 procent bara sedan i höstas, enligt en undersökning beställd av statstelevisionen.

Birgitta Ohlsson (L) och Lars Adaktusson (KD) diskuterade detta i Gomorron Sverige. Ohlsson rasar mot Ungern och Polen. Adaktusson menar att svenska politiker inte har talat nog om det stora EU-projektets fördelar. Det är lite ironiskt att Ohlsson, som är för ett starkt och federalistiskt EU, genom sina hårda angrepp på enskilda medlemsländer faktiskt bidrar till den splittring hon säger sig frukta.

Vare sig Ohlsson eller Adaktusson verkar förstå grunden till mångas skepsis, nämligen att EU blivit ett politiskt prestigeprojekt där avvikande meningar misstänkliggörs och folket endast är ett verktyg i syfte att legitimera en fortsatt vandring längs Den Rätta Vägen. Det är inte demokratiskt. Det är inte stort eller vackert. Det är bara en sorts maktmissbruk.

EU-företrädare har i många år varit rena hallelujakören. I val efter val har svenska politiker lovat att kämpa för ett ”smalare men vassare” EU. Denna paroll har nu använts så många gånger, samtidigt som unionen gått i rakt motsatt riktning, att den har blivit löjeväckande.

Den 23 juni röstar britterna om huruvida landet ska stanna i eller lämna EU. Det är en folkomröstning som berör långt fler än bara Storbritannien. EU-eliten kommer givetvis hålla andan. Barack Obama ska hälsa på David Cameron för att göra sitt för att övertyga britterna att göra det politikerna brukar vilja att de gör: rösta rätt. Även från svenskt håll hävdas att Storbritannien måste stanna kvar. För både EU:s och Sveriges skull.

Det är oanständigt att utgå från att den brittiske väljaren ska ha något annat än sitt lands bästa för ögonen när denne går till valurnan. Storbritannien bör lämna EU för sin egen skull. Inte för någon annans.