Björn af Kleens uppmärksammade intervju med bland andra paret Adelsohn har inte bara fått många nyhetskonsumenter att nicka instämmande om läget i det svenska medielandskapet. Den har också pressat fram tokiga motanalyser.
DN:s Amanda Björkman återger vad Ulf Adelsohn sade (”Ingen av oss blundar för att den stora invandringen också kan leda till problem. Men det får man inte säga.”) och tror sig göra en homerun när hon sedan fastslår:
Men det är inte sant; det får man säga. Och det gjorde ju också Adelsohn – i landets största morgontidning.
Detta är en halmgubbe som återanvänds med jämna mellanrum. Ingen har hävdat att det är förbjudet att kritisera invandringspolitiken. Att den som gör det åker i fängelse. Det är inte detta som ”får” betyder. Adelsohn, och många andra, avser det sociala priset som kritikern får betala. I sin vänskapskrets. På sin arbetsplats. I sociala medier.
Människor har blivit arbetslösa och utstötta till följd av ett politiskt ställningstagande mot den gränslösa migrationspolitiken. Att Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth vågar lufta kritik både mot invandringspolitiken och mot mainstreammedier beror på att de båda har lämnat politiken. Deras försörjning är inte beroende av att vara politiskt korrekta längre.
Stigmat har börjat släppa något sedan Moderaterna och Kristdemokraterna lade om migrationspolitiken och frågan normaliserades något. Under Reinfeldts tid som statsminister var det locket på som gällde. Hela det politiska etablissemanget gick i takt.
Den politiska journalistiken i Sverige är helt centrerad kring vänster-höger-konflikten. Det fanns ingen naturlig höger-vänster-konflikt kvar i migrations- och asylpolitiken när Reinfeldt flyttat borgerligheten långt in på vänsterns planhalva (precis som han i flera avseenden gjorde i välfärdspolitiken när han lovordade den socialdemokratiska modellen). Detta skapade problem.
Den enda oppositionen var Sverigedemokraterna, ett parti som såväl övriga partier som alla medier skydde. Att SD var ensamt på ena sidan gjorde att alla andra trängde ihop sig desto mer på den andra. Det blev ännu viktigare att visa sitt stöd för den rådande politiken. Ännu viktigare att inte ifrågasätta den.
Detta tror jag är en viktig förklaring till att medierna inte granskade politiken som de borde och att så många inom partierna höll tyst trots att de såg och förstod att detta inte skulle hålla. Resultatet såg vi när mottagningssystemet klappade ihop i höstas, men de mer djupgående effekterna kommer märkas i Sverige på längre sikt. Under de kommande mandatperioderna kommer sittande regeringar föreslå panikåtgärd efter panikåtgärd för att få bukt med de växande integrationsproblemen i form av bland annat kriminalitet, bidragsförsörjning, otrygghet och sjunkande skolresultat.
Vi kan lära mycket av detta, men framför allt skulle jag önska att journalister och politiker tar med sig insikten om vad som händer när hela samhället – såväl den politiska som mediala eliten – springer åt samma håll utan att reflektera över vart vägen leder.
Att Amanda Björkman och fler med henne nu försöker bortförklara eller trivialisera det ytterst skadliga debattklimat som hon var en del av att bygga upp, visar att alla ännu inte har dragit lärdom av det som skedde. Det betyder att det kan hända igen.
Se även:
Publicistklubbens diskussion om medier och konsekvensneutralitet
I Danmark har det aldrig varit problem för folk att uttrycka sina åsikter. Det är märkligt att det är så pass stor skillnad mellan Sverige och Danmark. Jag har ingen bra förklaring varför det är så.
Skiljnaden mellan Danmark o Sverige ar att darborta hade man haft tyska okupationen o en aktiv motstandrorelse medan Sverige dansade tango med nazisterna. Foljden har blivit enligt mig att danskar skiter i maktens protokoll emedan som svenskar vantar pa signalen fran regeringen.
"Den politiska journalistiken i Sverige är helt centrerad kring vänster-höger-konflikten. Det fanns ingen naturlig höger-vänster-konflikt kvar i migrations- och asylpolitiken när Reinfeldt flyttat borgerligheten långt in på vänsterns planhalva (precis som han i flera avseenden gjorde i välfärdspolitiken när han lovordade den socialdemokratiska modellen). Detta skapade problem."
"Detta tror jag är en viktig förklaring till att medierna inte granskade politiken"
Som jag ser det var det en motsatt kausalitet, dvs. det var främst medierna som tryckte de politiska partierna i riktning mot en radikal immigrationspolitik. Detta var väldigt tydligt vad gäller utvecklingen från M till Nya M.
Just innan valet 2002 kom uppdrag granskning ut med vad som kallas "valstugereportaget", där de med dold kamera hade fått företrädare för främst M att uttrycka sig "rasistiskt". Detta bidrog starkt till att partiet misslyckades helt i det valet samt att Bo Lundgren tvingades avgå. Detta program fungerade som en väldigt stark signal från media till politiker, dvs "bli mångkulturalister eller vi kommer att krossa er".
M stod då i ett läge där de vad gäller immigrationspolitiken fick välja mellan att konfrontera många av sina kärnväljare, som inte ville ha mångkultur, eller ta strid med media. De valde det förra, till stor del drivet av en person som var både politiker och journalist, nämligen Tove Livfendahl. Utan tvekan gjorde många i ledningen då analysen att de inte skulle tappa några väljare, eftersom det inte fanns något alternativ längre högerut samt att det var omöjligt att vinna val om journalisterna var emot den i denna fråga. Detta banade väg för Reinfeldt, eftersom han var den mest renodlade immigrationsfanatikern som var tillgänglig.
De hade helt rätt i mer än 10 år!
Stefan Sauk sa att media mörkar (censur och curling i svenska medier) före makarna Adelsohn till priset av färre jobb. "Sverige är en enda stor sandlåda där vuxenvärlden abdikerat"
Björn af kleen attackerar gärna s k "överklass , adel", etc pga sin surhet att han inte få vara med i riddarhusets förening då ätten af kleen är det endast huvudmannen för ätten som är adlig och resten av af kleenarna räknas som ofrälse. Det Björne Kleen kommer med är endast vänstervinklingar.
"Stefan Sauk sa att media mörkar (censur och curling i svenska medier) före makarna Adelsohn till priset av färre jobb."
Så gick det för alla som stack upp huvudet i den frågan mellan 2003-2015. Det var inte så många, men de blev grundligt krossade. Bara för att ta ett exempel kan man nämna psykologen Maj Grandmo, som kom ut med lite kritik mot mångkultur på Newsmill 2010. Hon stödde inte SD och kritiken var ganska försiktig jämfört med vad som nu är normalt. Likväl blev hon avstängd från Newsmill och hon har berättat att hon sen såg alla uppdrag gradvis försvinna och om jag minns rätt ledde det sen till allvarliga ekonomiska problem för henne.
Om man tog steget fullt ut och blev SD medlem, var det ännu värre. En av Sveriges mest etablerade militärhistoriker, Stellan Bojerud, gjorde detta och sen var det slut på alla uppdrag. Tidningar som länge hade haft honom som skribent bara sa upp honom. I hans fall kommer jag också ihåg något som verkligen illustrerade sjuklöverns fullständiga hjärtlöshet. Han kom nämligen in i riksdagen för SD, men han var gammal och hade rejäla hälsoproblem. Normalt löser partierna detta via vad som kallas kvittningssystemet, dvs. om en sosse är sjuk lovar en moderat att inte rösta. Men SD fick inte vara med, så vid några tillfällen fick en dödssjuk Stellan hämtas i rullstol från sjukhuset till riksdagen för att trycka på sin knapp. Det var oerhört upprörande att se, men sjuklöver politikerna hånflinade öppet och tyckte att det var jättekul. Ingen stod upp och sa ifrån. Vedervärdiga svin är de, hela bunten!!!!
Jag tror att de kommande mandatperioderna blir mycket bekymmersamma. Det är inte på grund av att man har problem att samarbeta inom det olika blocken, utanför att det kommer att sitta ett nytt parti, ett muslimskt parti, i riksdagen. Berätta nya parti kommer att driva helt andra frågor än våra traditionella frågor och det ha några som helst intresse att försöka integrera den utländska befolkningen med den svenska.
Hur löser vi då problemet för landet Sverige I framtiden? Svaret på denna fråga torde vara enkelt det kommer inte att gå. Vi kommer att gå en mycket konfliktfylld framtid till mötes där våra egna barn får sitta emellan. Med det förutsättningar som Sverige har att lösa problemen, så är jag väldigt glad över att vara så pass gammal att jag redan har ena foten i graven.
@ Mama Lu,
"Skillnaden mellan Danmark o Sverige är att därborta hade man haft tyska ockupationen o en aktiv motståndsrörelse medan Sverige dansade tango med nazisterna."
Det förklaringen ser man väldigt ofta. Men jag anser att den inte håller, eftersom Schweiz och Sverige agerade väldigt likartat under WW2 och schweizarna är de klart minst politiskt korrekta i Västeuropa. Danskar är direkt försynta jämfört med schweizare.
"Det är märkligt att det är så pass stor skillnad mellan Sverige och Danmark. Jag har ingen bra förklaring varför det är så."
Inte för att det är världens bästa förklaring, men notera att Danmark praktiskt taget är en del av kontinenten. Och det är ju inte den enda kulturella skillnaden – inget Systembolag där, 16-årsgräns för inköp av alkohol, sexköp lagligt osv.
Och förresten, visst utstrålar personerna (om vi nu ska vara snälla och kalla dem det) på bilden medmänsklighet, harmoni och tolerans? 🙂
Historiens dom blir hård mot de värsta medlöparna i vansinnet. Förhoppningsvis blir det i framtiden även aktuellt med ett juridiskt och straffrättsligt ansvar.
"Lennart Matikainen är relationsexpert och en av huvudpersonerna i Stenbecks TV4 program ”Skilsmässohotellet”. Efter att Lennart fällt ett fåtal kritiska kommentarer på bland annat Facebook mot etablissemangets agenda om att ta Sverige ifrån det svenska folket och göra Sverige till en multikultur, har nu bland annat Bonniers DN och Schibstedts Aftonbladet startat ett drev mot Matikainen. Detta har resulterat i att Stenbeck avbryter samarbetet med Matikainen. Allt fler som jobbar för etablissemanget börjar inse att något är fel och vända sig till alternativ media. Marcus Birro är numer oberoende, Elisabet Höglund medverkar i Söders Hjältar."
https://youtu.be/Zk6GSmZ6lR0
"Stigmat har börjat släppa något sedan Moderaterna och Kristdemokraterna lade om migrationspolitiken och frågan normaliserades något. Under Reinfeldts tid som statsminister var det locket på som gällde. Hela det politiska etablissemanget gick i takt."
Men det tog en j…vla tid innan "frågan normaliserades något"! Vi muntra bloggföljare har ju stundom roat oss med att diskutera Fredrik Reinfeldt. Som statsminister satte han onekligen prägel på migrationsdebatten. Glöm inte att samhälleliga stöttepelare som Lars Ohly, Gudrun Schyman och Mona Sahlin prisade hans visioner och motstånd mot RASISMEN och närmast föll på knä i underdånig tillbedjan efter han hållit sitt famösa "Öppna era hjärtan-oratorium". Hans finaste stund i politiken enligt bl a Sahlin. Under valrörelsen talade f ö alla såsom från samma manuskript i migrationsfrågan – utom SD.
Ett modigt undantag: Sara Skyttedal som skrev en debattartikel och bjöds därefter in till Aktuelltstudion. Hon "hudflängdes" därefter ( Ulf Adehlsons analys ) för att hon nyttjade sin yttrandefrihet och anmälde en annan ståndpunkt i frågan. Glöm inte att hon togs i örat av själve Göran Hägglund.
Den utan anledning stöddiga och självsäkra journalistkåren började nyansera rapporteringen först sedan regeringen tvingats tvärbromsa och svänga 180-grader. Då först började man lite fumligt pröva andra perspektiv. Snacka om att lyda husbonden.
Jag känner f d sosseriksdagsmän som på fullt allvar menade att S nog var "tvungna" att låta invandringen gå överstyr innan man vågade ta i med de hårdhandskar man iofs vetat måste till förr eller senare. Då skulle miljömupparna följa ledet.
Det är ju åt helvete givetvis, if you pardon my French. Det sorgliga är att vår stolta Allians är lika handlingsförlamade…istället för att kraftfullt ta befälet över riksdagsarbetet så sitter de och pekar finger och hittar en massa fel utan att göra något. De tycks hoppas att landet skall fördärvas så till den grad att valboskapen på valdagen 2018 skall söka frälsning i deras öppna famn.
Som kändis kan man dra en oerhörd nytta av att tillhöra den goda sidan med allt vad det innebär av gratis exponering.
Dagens Aftonblad bevisar det ännu en gång.En rad s.k kändisar lånar sina namn till ännu en av bladets kampanjer.Den omvägen är nödvändig för att kunna ge sken av ett Sverige som protesterar hejvilt emot regeringen Löfvens åtgärder.Bladet tassar försiktigt för att det inte ska bli så tydligt att man lotsar en lättledd Löfven vägen fram bland de rasade opinionssiffrorna.Detta är vägen, viskar man.Kändisarnas väg, viskar man.
Men det är samma gamla trötta utnötta kändisar.Flertalet är fd:a och resten wannabe:s som aldrig blev.Inte en tankens tungviktare så långt ögat når.Bara en samling av huvudstadens egotrippade låtsas-Bonos som skriver på en gemensam låt under den gemensamma glorian.
Bladet vill att vi ska ska sjunga för en trött och lättvaggad Löfven.
Ni na ni na ni nanna.
We shall overcome someday.
Det finns ju inte så mycket att trösta sig med för den grabben.
@utlanssvensk
"Just innan valet 2002 kom uppdrag granskning ut med vad som kallas "valstugereportaget", där de med dold kamera hade fått företrädare för främst M att uttrycka sig "rasistiskt". "
Du har alldeles rätt. Det var så det började och media visade med all sin makt att de kunde få "huvuden att rulla"..
Därför saknar jag förtroende för Janne Josefsson, trotts att han ibland har visat någon slags förståelse för folks oro och bristande tillit till media.
Janne säger sig ju vara neutral men hela uppdrag granskning är ju totalt vänstervinklat. Reportage handlar aldrig om att individer har ett personligt ansvar , det är alltid samhällets fel.
Att det gått så fel i Sverige har inte med andra världskriget att göra. Felet beror på dekadens, socialism & dumhet.
//Clara
Hej.
Det är ju lite komiskt att se Ulf Adelsohn parafrasera Ian Wachtmeister. Den senare talade på sin tid om en medial självcensur och om en konsensuselit bland journalistkåren som förhindrade saklig och nyktert torr rapportering av det refererande slaget.
Sen är det också så att social status och din roll i gruppen avgör vad du kan säga. Detta samverkar med din förmåga att skilja din emotionella, sociala åsikt om verkligheten från din intellektuella dito.
Om Adelsohn sagt något sådant offentligt då han var partiledare hade han varit tvungen att sätta sig över den mekanismen. Nu, då han är en mer perifer gruppmedlem (både i sin egen och andras förståelse/perception) kan han själv upptäcka diskrepansen mellan vad hans känslobundna värderingar säger och vad hans på kunskap och observationer baserade intellekt noterar.
Det är också den närmast paradoxala mentala konstruktionen som skapar så stor förbittring och vrede både hos den som fått en apokalyptisk uppenbarelse, men också den som försvarar den gemensamma illusionen; om andra kan genomskåda det och dessutom vågar yppa inte bara vad som egentligen finns utan också hur andra kan dra slöjan från sitt anlete måste illusionens väktare göra allt för att hindra detta.
Så fungerar neurotypiska människor. Själva åsikten i sig, om den är religiös, politisk, filosofisk, spelar ingen roll – mekanismen är nödvändig för att vi skall fungera i grupper bortom storfamiljen. Ju mer heterogen gruppen är, desto mer påfrestningar utsätts individen för och desto svårare blir det att utveckla sina värderingar bort från dogmatism. Denna ersätter nämligen tämligen snabbt andra empati/sympatiskapande förnuftsgrundade tankebanor.
Kunskap är makt – kunskap om det mänskliga psyket och mänskligt beteende…
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Apropå DN, de skall ha en artikelserie om invandring där fakta och erfarenhet skall vara vägledande.
Man kan fråga sig om de kommer att tillfråga Sandro Scocco, Migro och hänvisa till Sandviken-rapporten.
AFTONBLADETSKarin Pettersson försöker sig på en ny förklaringsmodell idag.
SD:are är som folk är mest,de är inte arga eller arbetslösa längre.
Faktum är att det är sossarnas fel att SD:are blir SD:are egentligen.
Europas sossar har blivit elit och tappat kontakten med arbetarklassen.
Den gränslösa smärta som åstadkommit den nya insikten hos Karin Pettersson kan nog bara förklaras med Löfvensk inkompetens och ett allmänt socialdemokratiskt misslyckande.Men en så smärtsam nypositionering av de Aftonbladska ståndpunkterna samma dag som MP vill ha en FN-konferans om asylrätten man själv avskaffat tillsammans med S i regeringen berättar mycket.