Björn af Kleens uppmärksammade intervju med bland andra paret Adelsohn har inte bara fått många nyhetskonsumenter att nicka instämmande om läget i det svenska medielandskapet. Den har också pressat fram tokiga motanalyser.

DN:s Amanda Björkman återger vad Ulf Adelsohn sade (”Ingen av oss blundar för att den stora invandringen också kan leda till problem. Men det får man inte säga.”) och tror sig göra en homerun när hon sedan fastslår:

Men det är inte sant; det får man säga. Och det gjorde ju också Adelsohn – i landets största morgontidning.

Detta är en halmgubbe som återanvänds med jämna mellanrum. Ingen har hävdat att det är förbjudet att kritisera invandringspolitiken. Att den som gör det åker i fängelse. Det är inte detta som ”får” betyder. Adelsohn, och många andra, avser det sociala priset som kritikern får betala. I sin vänskapskrets. På sin arbetsplats. I sociala medier.

Människor har blivit arbetslösa och utstötta till följd av ett politiskt ställningstagande mot den gränslösa migrationspolitiken. Att Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth vågar lufta kritik både mot invandringspolitiken och mot mainstreammedier beror på att de båda har lämnat politiken. Deras försörjning är inte beroende av att vara politiskt korrekta längre.

Stigmat har börjat släppa något sedan Moderaterna och Kristdemokraterna lade om migrationspolitiken och frågan normaliserades något. Under Reinfeldts tid som statsminister var det locket på som gällde. Hela det politiska etablissemanget gick i takt.

Den politiska journalistiken i Sverige är helt centrerad kring vänster-höger-konflikten. Det fanns ingen naturlig höger-vänster-konflikt kvar i migrations- och asylpolitiken när Reinfeldt flyttat borgerligheten långt in på vänsterns planhalva (precis som han i flera avseenden gjorde i välfärdspolitiken när han lovordade den socialdemokratiska modellen). Detta skapade problem.

Den enda oppositionen var Sverigedemokraterna, ett parti som såväl övriga partier som alla medier skydde. Att SD var ensamt på ena sidan gjorde att alla andra trängde ihop sig desto mer på den andra. Det blev ännu viktigare att visa sitt stöd för den rådande politiken. Ännu viktigare att inte ifrågasätta den.

Detta tror jag är en viktig förklaring till att medierna inte granskade politiken som de borde och att så många inom partierna höll tyst trots att de såg och förstod att detta inte skulle hålla. Resultatet såg vi när mottagningssystemet klappade ihop i höstas, men de mer djupgående effekterna kommer märkas i Sverige på längre sikt. Under de kommande mandatperioderna kommer sittande regeringar föreslå panikåtgärd efter panikåtgärd för att få bukt med de växande integrationsproblemen i form av bland annat kriminalitet, bidragsförsörjning, otrygghet och sjunkande skolresultat.

Vi kan lära mycket av detta, men framför allt skulle jag önska att journalister och politiker tar med sig insikten om vad som händer när hela samhället – såväl den politiska som mediala eliten – springer åt samma håll utan att reflektera över vart vägen leder.

Att Amanda Björkman och fler med henne nu försöker bortförklara eller trivialisera det ytterst skadliga debattklimat som hon var en del av att bygga upp, visar att alla ännu inte har dragit lärdom av det som skedde. Det betyder att det kan hända igen.

Se även:
Publicistklubbens diskussion om medier och konsekvensneutralitet