För ett drygt år sedan skrev jag en bloggpost i vilken jag väldigt förenklat jämförde att driva en stat med att förvalta en fastighet. Båda måste skötas och underhållas, inkomsterna måste långsiktigt vara större än utgifterna och viss grundläggande service förväntas finnas på plats varje dag, året om. I gengäld åtar sig invånarna/hyresgästerna att följa vissa bestämda regler och inte ligga andra till last.

När sjukvården inte räcker till, när tandvården bågnar under trycket från asylsökande, när socialtjänsten anmäler sig själv för att den inte klarar att leva upp till lagens krav och när polisen bokstavligt talat går på knäna är det som att hyresgästerna får leva utan varmvatten och värme och ändå förväntas betala full hyra. Det blir som ett slags permanent stambyte. Ingen skulle stå ut med det.

När en fastighetsägare missköter sig kan man som hyresgäst vända sig till Hyresnämnden. Tyvärr finns det ingen högre nämnd att vända sig till när staten inte lever upp till sitt åtagande. Inga pengar tillbaka som kompensation. Systemet ska vara självreglerande genom demokratiska val vart fjärde år, men den idén förutsätter att alla väljare är både rationella och pålästa. Vi kan se att detta inte riktigt är fallet.

Kanske har svenska folket prövats för lite. Kanske har de offentliga institutionerna blivit för bekväma. Oavsett orsak saknas ett krismedvetande i väljarkåren och en förmåga att hantera kriser hos landets myndigheter. Detta handlar inte om en plötslig systemkollaps – det är snarare frågan om en långsam men väldigt bestämd söndervittring av samhällets grundfundament och som en konsekvens av detta en minskad tillit mellan medborgare och offentliga institutioner.

Sverige går mot ett mycket oönskat tillstånd med en stor och kostsam stat som trots (eller till följd av) detta inte förmår skydda sina invånares liv och egendom. Svenska politiker behöver gå tillbaka till ritbordet och fundera på hur de ska lyckas skapa en stat som klarar sin basuppgift. En stat som först och främst ser till att polis, försvar och rättsväsende fungerar. En stat som inte låter offentliga sjukvårdssystem förfalla. En stat som inte lägger sig i vad du gör i sänghalmen, hur du och din partner uppfostrar barnen eller vilka droger du konsumerar på helgen.

Om konklusionen skulle bli att en generös välfärdsstat inte är möjlig för att uppnå det ovanstående, är valet enkelt.

Tidigare bloggat:
Sprickorna i fasaden
När polisen inte längre kommer

Läs även:
Anna Dahlberg