På en som brukligt floskeltyngd presskonferens där Stefan Löfven upprepade det nötta mantrat att regeringen ”bytt inriktning från skattesänkningar och nedskärningar till samhällsbygge” presenterades till sist den nya regeringen.

Det blir tre nya ministrar. Eftersom framtidsministern vid sidan om de två miljöpartisterna lämnar betyder det att antalet ministrar blir lika stort som tidigare – 23 statsråd.

Mest är intressant är att det tidigare språkröret Peter Eriksson, som det ryktats om, tar över posten som bostadsminister. Löfven vågade uppenbarligen inte sätta en socialdemokrat på den posten, trots att många efterfrågat detta. Eriksson blir även ”digitaliseringsminister”, vilket får sägas vara ännu en märklig titel skapad av Löfven.

Löfven uppger att han tillsammans med sin nye bostadsminister vill kalla till sig bostadsmarknadens samtliga parter för att reda ut vad som behöver göras för att komma tillrätta med bostadsbristen. Mer samtal, alltså. Det är häpnadsväckande att alla utredningar som gjorts, alla samtal och konferenser som hållits i decennier inte anses räcka. I Löfvens värld kan man inte samtala nog.

Den svåraste uppgiften landar onekligen på Peter Erikssons axlar. Bostadsfrågan är på flera sätt en ödesfråga. Dagens kollapsade hyresrättsmarknad göder kriminaliteten, försvårar familjebildning, tvingar unga att bo hemma, komplicerar för företag att rekrytera nya medarbetare, spär på lånekarusellen och håller på att göra socialtjänsten till en bostadsförmedling. Allt detta, och mycket mer, är direkta eller indirekta konsekvenser av en bostadsmarknad som har upphört att fungera. I detta akuta läge vill alltså Sveriges statsminister sätta sig ned och samtala med marknadens parter. Åter igen leker statsministern fackföreningsordförande.

Energiminister Ibrahim Baylan behåller sin portfölj men blir samtidigt befordrad till samordningsminister. Det är Baylan som ska ansvara för att samordna olika ministrars arbete för att komma tillrätta med det Löfven kallar ”våra fattiga och socialt utsatta områden”. Han blir således ett slags anti-segregationsminister. Det är en uppgift som heter duga, vilket gör valet av just Baylan synnerligen gåtfullt.

Löfven var noga med att påpeka att frågan inte har med invandring att göra (ändå kan man ju fråga sig vilka utsatta områden Löfven avser om inte just i första hand invandrartäta förorter till landets tre största städer, men det är en diskussion för ett annat tillfälle).

Stefan Löfven ger intryck av att veta precis vilka utmaningar och stora bekymmer Sverige som land står inför eller befinner sig mitt uppe i. Men han saknar politik för att lösa problemen, och detta ändras förstås inte av att nya namn nu besätter ministerposterna. Mantran och valrörelseretorik löser varken integrationsproblem eller bostadskris.
Ändå kan denna medelstora regeringsombildning fungera som lite nytt syre för en skadskjuten regering som tappat luften. I synnerhet som den borgerliga oppositionen verkar sträva efter att ge regeringschefen största möjliga arbetsro.

Från Alliansen har Löfven inget att frukta.

Läs även:
Ledarsidorna