Hur går det egentligen för Sverige? Denna fråga upptar mångas tankar just nu. Oron över vart Sverige är på väg är utbredd. I en Sifomätning som publicerades före nyår tyckte varannan svensk att Sverige är på väg åt fel håll.

Detta har Moderaterna tagit fasta på i sin omprövning av politiken. Nu anser partiet plötsligt att Sverige är på väg i fel riktning, vilket väl i och för sig är närmast en plikt att påstå för ett oppositionsparti, och vill lägga om kursen.

Det pågår en strid om hur Sverige ska betraktas. Vi kan kalla det för en kamp om verklighetsbeskrivningen. I söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda upprepade statsminister Stefan Löfven att det går bra för Sverige. Arbetslösheten sjunker, långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten likaså. Sverige har en tillväxt som ligger i topp i EU. Och allt detta har regeringen lyckats åstadkomma med en egen budget i blott fem månader. Rena miraklet.

Sanningen är förstås att konjunkturer inte bryr sig om vem som sitter i Rosenbad och att ett exportberoende land är utlämnat till hur stor efterfrågan är i andra länder.

Löfven har rätt i så måtto att svensk tillväxt är hög, att arbetslösheten sjunker just nu och att efterfrågan på ny arbetskraft är stor. Men bilden är inte så ensidigt positiv som statsministern vill påskina. Redan nästan år spår nämligen regeringen själv att arbetslösheten kommer att öka. Under 2018-2020 kommer många asylsökande som fått ett positivt besked på sin ansökan att börja räknas in i arbetslöshetsstatistiken eftersom den tvååriga etableringsersättningen från staten då upphör för många. Då kommer det inte se lika glatt ut i statistiken längre.

Aftonbladets ledarsida (läs via Unvisit) vill att vi ska ”sluta mörka sanningen om Sverige” (nog är det lite rart när en socialistisk ledarsida beskriver en hög tillväxt som lösningen på alla problem). Månne anser de precis som Löfven i en intervju i Financial Times att svenskarnas pessimism är ”surrealistisk”. Det finns dock inget surrealistiskt i att se de hot som lurar vid horisonten eller mitt framför näsan.

Så hur går det då för Sverige? Svaret är detsamma som på frågan om invandring är bra eller dålig för mottagarlandet. Det beror på.

Det går bra för många i Sverige. De disponibla inkomsterna har ökat under det senaste decenniet, arbetslösheten är väldigt låg bland inrikes födda (cirka 5 procent) och för den som har råd att köpa en villa eller en bostadsrätt är livet rätt bra just nu med låga räntor.

För utrikes födda är situationen rent statistiskt en helt annan. Risken för arbetslöshet är fyra gånger större (cirka 20 procent), och är du asylinvandrare är utsikterna ännu sämre: endast 63 procent har sysselsättning efter 15 år i Sverige (bara var tredje har ett helårsarbete). Bor du i ett s.k. utsatt område kommer du tvingas utstå en större otrygghet i ditt bostadsområde, skolan kommer sannolikt vara sämre och risken att du precis som dina föräldrar och dina kompisars föräldrar hamnar i bidragsberoende är överhängande.

Sverige är i detta avseende ett delat land. Många har det bra och kommer fortsätta att ha det relativt bra. Andra kommer få det ännu sämre.

Beträffande Sveriges framtid är jag ganska pessimistisk. Grundläggande fundament som polis, rättsväsende, sjukvård och skola har börjat att gunga betänkligt. Detta är inget som kan ordnas på en kafferast eller ens mandatperiod. Det kräver många år av satsningar och framför allt kloka beslut vi inte sett röken av ännu.

Jag ställer jag inte upp på uppfattningen att vi skulle stå inför något slags kollaps, däremot föreställer jag mig ett hårdnande samhällsklimat, fortsatt sjunkande förtroende för politiker och partier och en växande känsla av att samhällskontraktet är brutet. Det är illa nog.

Det kommer bli svårt att upprätthålla dagens välfärdsambitioner på sikt. Vi bör därför vänja oss vid tanken på att betala mer för att få mindre. Av detta skäl måste de borgerliga partierna ta strid mot högskattestaten, kräva lägre skatter och en ökad egenfinansiering av såväl arbetslöshetsförsäkringar som sjukvård och skola samt en kvalificering till den offentliga service som trots allt kommer finnas kvar. Några alternativ finns egentligen inte.

Den universella svenska välfärdsmodell som Stefan Löfven säger sig vilja utveckla kommer inte finnas i sin nuvarande form så länge till.