Miljöpartiet har i de senaste opinionsmätningarna nosat på fyraprocentsspärren. Även om många nu korkar upp champagnen av ren skadeglädje, och jag ska inte låtsas som om jag inte själv finner siffrorna tillfredsställande, måste vi försöka besinna oss lite. Det är mellanvalstider. Det är två år kvar till nästa valrörelse. En ocean av tid i politikens värld.

Åsa Romson satt som språkrör i hela fem år men lär bli en parentes i partiets historia. Mest för att partiet nog självt vill det. Romson avgår som språkrör med ett förtroende från svenska folket på patetiskt låga 3 procent.

I dag återvaldes Gustav Fridolin som språkrör på partiets kongress. Hans nya kollega heter Isabella Lövin. Ett nytt ansikte ersätter en impopulär politiker. Men det är inte alls självklart att Lövin kommer att lyckas mycket bättre än sin föregångare.

Möjligen kan kommunikationen utåt förbättras något då det motsatta förhållandet knappast ens är tänkbart, men MP lär inte över en natt framstå som eller bli ett mer trovärdigt och pålitligt parti.

Vi ska minnas att det fortfarande är samma parti som svek i övervakningsfrågorna och som offrade sina starka åsikter i migrationspolitiken för att få sitta kvar i regeringen. MP är pålitligt i en fråga, och det är dess förmåga att svika.

Precis som tidigare kommer MP vara ett parti för naiva drömmare, tillväxtfientliga idealister och för dem med Kronblom som andlig förebild. Personer som anser att det där med ekonomi ”brukar lösa sig”. Människor som tycker att vi inte ska arbeta så mycket. Personer som inte ser några begränsningar i vad politiken kan och ska göra.

”Vi var väldigt omtyckta. Nästan av alla”, sammanfattade Åsa Romson Miljöpartiets ställning efter valet 2010 när hon höll sitt avskedstal som språkrör på partikongressen under fredagen. Det är en inte alls osann beskrivning av en tid då närmast alla – vänstern, liberalerna, borgerligheten, medierna – strök Miljöpartiet medhårs. Partiet var, som någon uttryckt det, nära nog fridlyst.

I regeringsställning utsätts emellertid alla partier, och dess företrädare, för en hårdare granskning. Detta klarade inte ett MP med naivitet som livsluft och med en uppenbar ovana vid att hålla garden uppe. Resultatet blev en katastrofal krishantering när medierna hittade godbitar att sätta tänderna i.

Med halva mandatperioden kvar ser miljöpartisterna en chans till nystart. Några nya ansikten ska få fart på tåget igen, är det tänkt. Folk ska glömma allt som hänt. MP:s problem är djupare än så.
Samtidigt ska den politiska glömskan inte underskattas som faktor.

Om Sverige hade haft en riktig opposition hade den kunnat göra livet lite besvärligare för både Miljöpartiet och regeringen. Då skulle folk inte riskera att glömma.

Läs även:
Adam Cwejman