Feministen Cissi Wallin skriver i Metro att vi män måste skärpa oss, ”kavla upp ärmarna lite grann och bidra”. Bidra med vad, undrar du.

Jo, Wallin tycker att män måste släppa fram kvinnor mer. Givetvis inte mot bakgrund av en enskild kvinnas kompetens utan just för att hon är kvinna. Detta är inget annat än en nedlåtande syn på både kvinnor och män. Vi är våra kön, inget mer. Tydligen.

Metro är ett tillhåll för just sådana texter. Korta men väldigt arga krönikor som handlar om hur hemska (och, ironiskt nog, arga) män är. Dessa krönikor beskriver alltid män som ett kollektiv, som en homogen grupp som har makten i samhället, styr och ställer. Skulden för vad vissa män gör är sålunda kollektiv, alla män måste ”skärpa sig”.

Ofta tas utgångspunkt i något som skribenten upplevt på tunnelbanan eller bussen när hon tagit selfies, sminkat sig eller beundrat sin nya MK-väska och samtidigt stört sig på en enskild mans beteende. Texterna är uteslutande skrivna av privilegierade medelklasskvinnor i storstan som aldrig kan föreställa sig hur riktigt kvinnoförtryck i länder som Afghanistan, Somalia eller Jemen tar sig i uttryck (tvärtom välkomnar de gärna män från just dessa länder, och då är problemet med kvinnoförtryck plötsligt inget att diskutera längre).

Dessa krönikor ska likna ett slags öppet brev till alla män, men det är en fasad. Manshataren vill egentligen bara skriva av sig. Wallin låter ilskan tala till alla män som hon tycker så illa om:

Du är ingen utsatt och missförstådd stackare som fallit offer för elaka feminister som vill trycka ner din manlighet. Du är bara lat. Och rädd. Kanske för reell förändring? Herregud tänk dig ett samhälle där alla får verka och finnas på lika villkor även i praktiken!

Cissi Wallin insinuerar att kvinnor inte får verka på lika villkor i Sverige. Det är förstås rent nonsens, och ett hån mot alla kvinnor som lever i länder där det faktiskt råder omfattande diskriminering i lagen. I samma krönika anklagar hon män för att ha ”tappat greppet om statistik och fakta”.  Hej och hå.

Wallin upprörs över att det bara är kvinnor som engagerar sig för viktiga saker:

[En] massa gnälliga män som tycker synd om sig själva i stället för att kavla upp ärmarna för feminism. ”Men det är ju klart – ideellt arbete mot kvinnovåld eller liknande är ju en ”tjejgrej”. Att sitta på anonyma nätforum och skriva långa konspirationsteorier om statsfeminister som styr landet – ”killgöra”?

”Det är synd om män också”, skriver Wallin ironiskt och avslutar med slutklämmen: ”Kanske allra mest för att passivitet och självömkan tycks vara en epidemi bland stora delar av den manliga befolkningen.”

Hela texten är oförskämd och arrogant, men i styckena citerade ovan kliver Cissi Wallin över någon sorts anständighetsgräns. En gräns hon visserligen kanske aldrig har befunnit sig på rätt sida om.

Wallin menar alltså att det enda den manliga befolkningen gör är att sitta på nätforum och skriva trams. Om så vore fallet är frågan hur män hinner arbeta mer än kvinnor, ta livet av sig oftare än kvinnor och dö i arbetsplatsolyckor mångfalt oftare än kvinnor. Hur ungdomsidrotten skulle se ut utan alla manliga ideella ledare kan vi också fråga oss.

Män är inte latare än kvinnor, det finns över huvud taget inget stöd för ett sådant påstående. Kanske vet Wallin rent av om detta, men fakta spelar ingen roll när manshatet tar överhanden vid tangentbordet. Då gäller det att ösa på.

Den sortens feminism som Cissi Wallin visar prov på i sina många feminismkrönikor (det går tretton på dussinet) tror jag har väldigt litet stöd i befolkningen. Oavsett kön.

Vanliga, rekorderliga kvinnor är inte manshatare. De ser inte maktstrukturer i tvättstugan, de ser skillnad på enskilda män och hela den manliga befolkningen och de ser också skillnad på Sverige och Afghanistan.

Cissi Wallin tillhör en gapig men liten minoritet som av någon anledning får breda ut sig i krönikor i några av landets största tidningar. Det är trots allt lite trösterikt.