Egentligen borde det vara ganska enkelt. Rösta bort de politiker som missköter sig. Och se till att de aldrig får ett politiskt förtroendeuppdrag via valsedeln igen.

Verkligheten är emellertid mer komplicerad. Att önska att någon förlorar är ingen konst. Desto knepigare är det att hitta någon betydligt mer lämplig att ta dennes plats. I synnerhet om vi pratar de politiska partiernas inre liv där det är maktspel, intriger, kupper och förmågan till effektiva knivhugg i ryggen som leder framåt. Inte nödvändigtvis en väl uttänkt politisk linje som bygger på en rakryggad idé.

Politik är inte som ett fyrahundrameterslopp där den bäste vinner rättvist i slutändan. Politik är heller inte som en marknad där den som är konsekvent och levererar enligt förväntningarna belönas för detta.

Nej, politik handlar om spelet. Att spela trovärdig, inte nödvändigtvis att vara det. Att leka statsman, inte att vara det.

Stefan Löfven har besökt Utøya, platsen för det avskyvärda terrordådet. Han tog där avstånd från Donald Trump genom att hävda att denne bygger ”en politik på rädsla, motsättningar, antipati, nästan hat”.

Jag reagerade på ordvalet. Inte för att jag sympatiserar med Trump, för det gör jag inte, utan för att Löfvens beskrivning av honom i hög grad stämmer in på Löfven själv. Det är Socialdemokraterna, för all del med god hjälp från borgerligheten, som har byggt in motsättningar i det svenska samhället, lagt grunden för antipati, polarisering och hat. Sådant uppstår inte i ett vakuum utan växer fram under decennier av politiska felprioriteringar och misslyckanden.

Effekterna skördar vi nu i skenande utanförskap, skolbränder, attacker mot blåljuspersonal och allt grövre brottslighet.

Det är möjligt att Löfven vet om och förstår detta. Men det politiska spelet förbjuder honom att medge någonting. Hans ställning som politisk demagog på vänsterkanten omöjliggör för honom att medge att hans parti begått stora fel som nu kostar både pengar och liv.

Detta är en av många anledningar till att jag avskyr partipolitik.