Vi lever i de politiska lappkastens tid. Sällan har en åsikt ena dagen betytt så lite nästa. Sällan har den beryktade åsiktskorridoren tagit så snäva svängar, så plötsligt.

Det senaste exemplet är att regeringen (läs: Socialdemokraterna) öppnar upp för ett nationellt tiggeriförbud. Civil- och kommunminister Ardalan Shekarabi bekräftade detta i DN under torsdagen.

Det som så sent som i förrgår var en oacceptabel tanke som bemöttes med det ihåliga ”man kan faktiskt inte förbjuda fattigdom!”, är nu alltså något som regeringen allvarligt funderar på. Skälet är att tiggeriet inte har minskat, trots uppmaningar om att inte ge pengar.

Jag har hela tiden menat att vi inte behöver förbjuda tiggeri. Det räcker att se till att redan existerande lagar och regler efterlevs. Se till att den som är här och tigger åker hem efter max tre månader (på sin egen, inte skattebetalarnas bekostnad).

Se till att de regler som finns mot att tigga och idka försäljning i kollektivtrafiken utan tillstånd efterlevs. Se till att avhysningar av illegala bosättningar, oundvikligen kopplat till tiggeriet, sker mycket snabbare. Ge fan i att erbjuda välfärd till EU-migranter. Börja där så får vi se.

Det är onekligen intressant att tänka sig att vi i valrörelsen om två år kan komma att konstatera att det inte var Alliansen utan en S+MP-regering som skärpte hanteringen av svenska pass, förbjöd s.k. terrorresor, lade om asylpolitiken, skärpte synen på attacker mot blåljuspersonal och förbjöd tiggeri.

Inget av detta var egentligen ens tänkbart inför valet 2014. Det säger en del om hur verkligheten trängt sig på, men också vilka vindflöjlar till politiker vi har.

Hårdföra avståndstaganden av förslag A ena dagen, presentera det som ett eget förslag dagen efter. Så här ser det politiska spelet ut. Lite äckligt är det allt.

Tidigare bloggat:
Tiggeriförbud eller inte