Stefan Löfven har hållit sitt femte sommartal varav det andra som statsminister. I ett tal som delvis var en karbonkopia på Almedalstalet låg fokus på svensk politiks kanske största fiasko – skolan.

Löfvens tonfall säger en del om läget i Sverige. Landet han leder genomgår en lärarkris, en poliskris, en välfärdskris och en tilltagande tillitskris. Allt hänger förstås samman – när polisen inte kommer, när skolan inte levererar och när det inte finns tid för en canceroperation påverkar det tilliten i samhället.

Men samtidigt som Löfven beskriver en orolig omvärld och ett Sverige med många problem, gör hans fäbless för politiska floskler att den allvarliga tonen inte riktigt går att ta på allvar. Begriper statsministern hur allvarligt läget är? Jag tvivlar.

Under dagen höll regeringen en pressträff för att berätta om en satsning på skolan. S och MP vill stärka ungas läsförståelse genom att byta namn på höstlovet till ”läslov”. Ja, det är sant. Och logiskt givet vilken tid vi lever i. När ett armband förväntas avskräcka sexualförbrytare är det helt naturligt att tro att namnet på ett skollov kan påverka hur mycket elever läser.

Därtill ska fler lärare utbildas. Ja, det saknas lärare, och det har knappast blivit bättre när motsvarande flera tusen nya skolklasser invandrade bara under fjolåret i en tid när lärarbristen redan var gammal och känd. Men det handlar inte bara om resurser, som jag ska komma till strax. Skolans kris går djupare än så.

Sverige har i dag tilltagande påfrestningar på de grundläggande funktionerna i en modern stat; polisen, skolan och vården genomgår en kris. Samtidigt. Och det bostadspolitiska haveriet ska vi inte ens tala om.

Nu vill regeringen kasta pengar på problemen. Fler poliser, fler lärare, fler sjuksköterskor. Om pengar var problemet skulle regeringen kunna låna upp hundratals miljarder kr till låga räntor (Sveriges anseende är fortfarande gott) och ösa ut över kommuner och landsting. Problemet löst.

Men krisen handlar inte primärt om resursbrist. Den handlar om en samhällsutveckling som tillåtits, ja rent av hejats på, av en majoritet av riksdagens partier under väldigt lång tid. En normupplösande samhällsutveckling där det har blivit fult och osolidariskt att ställa krav på skötsamhet. Där ordning i klassrummet har hånats som någon sorts militärdisciplin. Där målkonflikter i den skattefinansierade välfärden har ignorerats. Och där det setts mellan fingrarna på kriminalitet (det nya målet för yrkeskriminella är talande nog välfärdssektorn, och regeringen har beslutat utreda saken).

Kalla det naivitet, blåögdhet, curlingsyndrom eller bara ren och skär dumhet. Effekten är densamma: ett land där världens mest omfattande beskattning av den arbetande befolkningen inte räcker till för att upprätthålla grunderna i statens åtaganden.

Det finns en gemensam nämnare; en minskad auktoritetstro i samhället. Detta har direkt eller indirekt med den postmoderna diskursen och den normupplösande synen på människan att göra. Poängen här är verkligen inte att jag efterlyser en befolkning som står i givakt. Utan snarare att fler visar respekt och viss tilltro till professioner, myndigheter och medmänniskor. Men det är bevisligen svårt i en tid när alla talar om behovet av ”normkritik”.
Poängen är denna: det hjälper inte att anställa fler lärare om eleverna inte respekterar läraren. Det hjälper inte att sätta in fler poliser om de kriminella skrattar åt dem. Det handlar således inte bara eller ens främst om fler händer och fötter utan om auktoritet, befogenheter och arbetsmetoder. Sådant skapas inte under en nattlig budgetmangling med Jonas Sjöstedt.
Ingen journalist behagade heller i dag fråga vad Löfven har för förklaring till att hans eget och andra partier kunnat låta problemen växa sig så här stora och akuta. Varför agerade de inte tidigare? Trodde de att välfärdsstaten var färdigbyggd och inte behövde förvaltas? Var det månne bilden av Sverige som Föregångslandet™ som steg dem åt huvudet?
Under de kommande 20 åren kommer det finns många tillfällen att ställa frågor. Då kommer politiska tyckare och inte minst vi väljare undra hur i helvete de kunde låta det gå så här långt.

Läs även:
Anna Dahlberg, Fnordspotting