Det franska förbudet mot att ha heltäckande baddräkt, så kallad burkini, har väckt reaktioner som får mig att tänka på debatten om ett svenskt tiggeriförbud. Låt mig förklara hur man kan ogilla både burkinis och tiggeri och samtidigt inte förespråka ett förbud.

Det råder ingen tvekan om att burkinin, precis som den heltäckande slöjan, är en effekt av ett patriarkalt samhällssystem där mannen bestämmer vad kvinnan får ha på sig. Just burkinin är emellertid något mer. Den är ett slags anpassning till detta förvisso sjuka system i syfte att kvinnor över huvud taget ska kunna vistas på stranden. Alternativet hade sannolikt varit att dessa kvinnor fått sitta hemma – knappast en seger för upplysningen och jämställdheten.

Burkiniförbudet får den absurda konsekvensen att poliser lägger tid på att be kvinnor att… klä av sig. Som engagerad i kvinnobaksfrågor har jag alls inget emot lättklädda kvinnor, tvärtom. Men det blir lite ofräscht när det är politiker som bestämmer hur mycket kläder man får ha på sig på en badstrand och att den som inte följer detta påbud riskerar böter. Frankrike har således instiftat en sorts moralpolis. Detta kan inte ha något med ”franska ideal” att göra.

Burkinilagen ska ses i skenet av den salafistiska terror som drabbat Frankrike hårt under de senaste åren. Landet är skakat, människor uppskrämda och politikerna känner kravet att de måste göra något. Det är förståeligt.

Ett förbud mot symboler för islamismen, som att kvinnor måste skyla sin kropp inför främmande män, är enkelt. Men det stoppar förstås inte terrorism, islamism eller radikalisering. Och det gör inte kvinnor friare heller. Risken är snarare att lagen i praktiken tvingar redan utsatta kvinnor att stanna hemma helt och hållet. Vilket ju inte kan vara avsikten.

Det drabbar inte männen att kvinnorna får ännu en klädregel att förhålla sig till. Det ökar inte kvinnors chans att bli kvitt patriarkalt förtryck. Därför är förbudet feltänkt.

Ska då alla kvinnor få bära niqab, hijab och burkini var som helst? Jag kan tänka mig att heltäckande slöja är olämpligt i vissa fall – som i skolan eller i vissa serviceyrken. Men då ska det vara upp till arbetsgivaren, inte lagstiftaren, att sätta reglerna. Sedan får den arbetssökande rätta sig efter detta och inte springa till någon diskrimineringsombudsman och gråta.

Som så ofta faller jag i mitt resonemang tillbaka på äganderätten. Varje kommun eller privat markägare ska ha rätt att besluta om vem som får vistas där. Gäller det en särskild anläggning, som ett kommunalt eller privat bad, ska det vara upp till ägaren att avgöra om burkinis är OK eller inte. Detta är inte en fråga för landets nationella parlament.

En liknande åsikt har jag i frågan om ett tiggeriförbud. Jag ogillar starkt att vi har tusentals hitresta tiggare som sitter utanför snart sagt varje affär och tunnelbanestation med en kopp, skräpar ned, sätter upp illegala bosättningar och att människor dessutom fortsätter att upprätthålla detta genom att ge pengar.

Därmed inte sagt att ett förbud är den bästa lösningen här heller. Allra bäst vore förstås om folk slutade ge. Då skulle problemet upphöra inom några veckor. Men eftersom det inte verkar vara realistiskt, är det näst bästa att upprätthålla de kommunala ordningsstadgor som redan finns, förenkla avhysningarna och se till att ingen vistas längre i landet än de tre månader som är tillåtet.

Det är möjligt att vi kommer landa i ett förbud mot tiggeri i Sverige inom överskådlig tid ändå. Nog vore det rätt typiskt att stifta en ny lag i stället för att först se till att redan existerande lagar efterlevs. Men knappast första gången.