Det finns en enkel förklaringsmodell bakom kriminalitetens orsaker i Sverige. Den går i korthet ut på att den som begår ett brott gör det därför att den inte har något bättre val. Detta innebär att den som bränner grannens bil och berättar för en journalist att han gjorde det för att fritidsgården lagts ned eller för att ”polisen trakasserar oss”, kan räkna med en hel del förståelse.

Det är en sak att se samband mellan arbetslöshet, bostadssegregation och hög kriminalitet. Sannolikt finns en sådant. Men det är ingen ursäkt. Det kan aldrig vara en godtagbar förklaring att kasta sten på ambulanser, tända eld på bilar och skolor (i Sverige brinner ungefär en skola om dagen, på en enda dag i fjol brann fyra skolor i Malmö) att man känner sig ”utanför”. En sådan inställning är dessutom ett hån mot alla som bor under samma förhållanden och inte begår brott.

Språkbruk spelar roll. När en skola eldas upp och reaktionen blir att det ju var ”tråkigt” visar samhällets företrädare att de inte tar det hela på så stort allvar. De misstänkte förmodligen att det är en yngling, kanske rent av en elev, som har tuttat på, och enligt förklaringsmodellen beskriven ovan måste det vara en person som är utsatt på något sätt. Han mår sannolikt inte bra. Genom att lägga fokus på hur gärningsmannen mår – vilket medier är experter på – undergrävs automatiskt det personliga ansvaret för gärningen.

Så långt språket. Ett häpnadsväckande exempel på hur samhället backar när kriminaliteten flyttar fram positionerna är förskolan Källan i Malmö. Efter att att narkotikaförsäljningen ökat i porten och föräldrar blivit hotade vid hämtning av barnen har chefen beslutat flytta delar av verksamheten. Förskolans fönster ska täckas med plastskydd så att barnen slipper se drogförsäljningen. En grind har även beställts.

Varför gör inte polisen något? Oavsett vad man har för inställning till svensk narkotikapolitik är drogförsäljning i anslutning till en förskola inte alls lämpligt. Polisen bedömer att ”de kriminellt verksamma i förskolans närmiljö inte utgör något hot på grund av att barnen inte antas vara av intresse för de kriminella.”

Nej, missbrukare ger sig ytterst sällan på barn. Och förskolebarnen är förmodligen inte konkurrenter på drogmarknaden heller. Men att barn i förskoleåldern ska behöva se droguppgörelser under sina dagar känns inte riktigt som den service skattebetalarna kan förvänta sig av en modern förskola.

Malmö stad har sin egen analys av läget: ”Det menas att våra barn lika gärna kan träffas av en fallande blomkruka under en promenad som de kan komma att bevittna eller bli utsatta för våldsbrott i förskolans närmiljö.”

Titta noga. Så här ser en kapitulation ut. Malmö stad kunde lika gärna ha använt sig av de bevingade orden om kriminalitet i Sverige – ”olyckligt”, ”tråkigt”, ”inte bra” – men valde i stället att dra en parallell till fallande blomkrukor. Samhällets stora hot.

Polisens slappa inställning kan ha flera orsaker. Den kan vara framtvingad av resursbrist (bättre att trivialisera de brott de ändå inte hinner beivra). Men den kan också vara en del i något större i polismyndigheten. Ett slags eliassonifiering av inställningen till brott. Som när polisområdeschefen i Storgöteborg ber de gängkriminella som avrättar varandra att ”sansa sig lite”. Dan Eliasson kunde inte ha sagt det bättre själv.

Kanske är det ungefär där ribban ligger nu. Journalister som utmålar kriminella som utsatta. Rikspolischefer som undrar hur den skyldige mår. Lokala poliser som ber gängkriminella att sansa sig. Och ett samhälle som beskriver skolbränder, misshandelsfall och kåkstäder som ”tråkigt”.

Vad ska vi säga om denna utveckling? Inte positiv, kanske.