I april håller Socialdemokraterna partikongress. Partiledningen sitter just nu och går igenom floden av motioner som medlemmar ute i distrikten har lämnat in. Flertalet verkar handla om välfärdsfrågor, men en rad av dem berör asylpolitiken.

Ett antal distrikt vill nämligen att regeringspartiet återgår till den gamla asyl- och migrationspolitiken så snart som möjligt. Dit hör Lund, som anser att den nya asylpolitiken ”spelar de högerpopulistiska krafterna i händerna”.

Den tillfälliga uppstramningen löper ut sommaren 2019, och Stefan Löfven har sagt att han vill se en gemensam migrationspolitik på EU-nivå innan dess. Det är kul att vilja saker, men en överenskommelse på EU-nivå förefaller långsökt. Riksdagen måste därför ta ställning till vilken migrationspolitik Sverige ska ha – vi kan inte förlita oss på andra länder.

Det kan mycket väl bli strid på S-kongressen. En strid som kan få partiledningen att gå kritikerna till mötes, åtminstone till viss del genom att lova att den tillfälliga asyllagen ska avskaffas så snart det bara är möjligt. En sådan formulering kanske Löfven skulle kunna leva med.

Nog är det oroväckande, och en smula anmärkningsvärt, att vissa socialdemokratiska distrikt kräver en återgång till den politik som skapade en situation där kommuner måste buda på bostadsrätter mot sina egna invånare, upphandla vandrarhem, vädja till kommuninvånarna att ställa upp med husrum och rent av placera nyanlända med uppehållstillstånd i plywoodbås i en bilhall då det inte finns några bostäder att uppbåda.

Jag är orolig för att det politiska etablissemangets oförmåga till rimliga konsekvensanalyser av sin egen politik kommer att leda till enorm frustration och i förlängningen även en ökad främlingsfientlighet. Ty det är inte mot migranterna vi ska rikta vår ilska utan mot beslutsfattarna. Mot lagstiftarna som möjliggjorde fusk, mot de politiker som brännmärkte alla som varnade för en ohållbar invandring och mot skaparna av ett system som inte fungerar ändamålsenligt.

Superministern Ylva Johansson höll under onsdagen en pressträff och förklarade hur regeringen ser på fördelningen av nyanlända under kommande år. I Sveriges Radio beskrevs det hela som en eftergift till kommunerna, men det kommunsektorn får är två extra månaders respit. På 60 dagar byggs inga bostäder.

2017 kommer bli blodigt för svenska kommuner. 

Tidigare bloggat:
Krisen är inte över – den har knappt ens börjat