Det hävdas att falska nyheter på nätet köps med hull och hår av intet ont anande medborgare. Det är därför vissa partier går framåt i opinionen medan andra tappar, ska vi förstå. Det talas om faktaresistens, vilket har liknats vid ”klimatförnekelse”, och att sanningen inte längre spelar någon roll i den politiska debatten.

Allt detta är förstås överdrifter, men framför allt tror jag att vi bör ta en titt bakåt och se efter hur välinformerat svenska folket har varit tidigare. Det räcker att titta på enskilda sakfrågor ett knappt decennium bakåt i tiden. Hur många vanliga väljare hade stenkoll på FRA-lagen när den under stora protester klubbades i riksdagen 2008? Hur många vet vad datalagringen innebär eller känner till att den faktiskt har ogiltigförklarats av EU-domstolen men ändå fortgår med politikernas goda minne? Hur många vet exakt hur mycket skatt de betalar varje månad? Vem har egentligen koll på pensionssystemet?

Svaret på dessa frågor är att de allra flesta inte har koll. Det är inte så konstigt. Livet är komplicerat, nu mer än någonsin, och det går inte att begära att människor ska kunna allt (även om det hade varit trevligt om fler brydde sig om annat än snöröjningen utanför villan och hanteringen av köttfärs på ICA). Det är just därför att vi inte har koll som vi har en representativ demokrati där vi väljer företrädare som ska representera och tala för oss i olika svåra frågor.

Så länge dessa väljare röstade på Socialdemokraterna eller Moderaterna var det inte så stigmatiserande att vara oinformerad. Och så länge utlandet hade en felaktig Sverigebild som var överdrivet positiv var det inget fel i falska nyheter och överdrifter om det fredliga bullerbylandet i norr.

Nu, däremot, är okunskap, faktaresistens och påstådda vrångbilder av Sverige plötsligt ett gigantiskt problem som måste tacklas med statens fulla kraft. Utrikesdepartementet ska ge svenska ambassader hjälp att gå till motangrepp mot desinformationen. Ursäkta om jag inte är så värst imponerad av trovärdigheten i denna kampanj.

Problemet med vår representativa demokrati är att våra företrädare tänker mer på sig själva och sina politiska partier än på oss som valt dem. De är så att säga inga oberoende sanningsvittnen utan ger en vinklad bild av samhällsproblem och fenomen som passar deras egen agenda. Ibland ideologisk, ibland rent partitaktisk.

Politiker säger det som gynnar den egna saken och kan plötsligt svänga från en position till en annan utan att väljarna, som ofta vill tro på politikernas ord, hänger med. Givetvis är detta inget svenskt fenomen, men det är ett gott argument för att ge politikerna så lite makt och inflytande som möjligt över våra liv.

Att stora delar av den politiska, mediala och kulturella eliten nu har gått på vandringsmyten att folk hastigt och lustigt har blivit faktaresistenta och inte längre lyssnar på rim och reson är besvärande eftersom det kan leda till att de får för sig att ”åtgärda problemet”.

Vi kan ha stora uppfostringskampanjer att se fram emot.