Vi måste ta kampen mot rasismen, hävdas det från alla möjliga håll. Det låter rimligt. Rasism är något vidrigt och helt främmande för alla anständiga människor. Det är inte hur du ser ut eller varifrån du kommer som är viktigt utan hur du beter dig. Alltid.

Men som så mycket annat har diskussionen om rasism spårat ur i Sverige. Exempel på rasism anses numera vara att färre personer med svart hy än vit arbetar som nyhetsankare, att svarta speglas negativt i Hollywoodfilmer och att inte alla människor känner sig representerade i alla forum genom sin hudfärg. Detta, berättas det, är den så kallade strukturella rasismen i det svenska samhället.

Myten om strukturell rasism sprids ivrigt av antirasistiska aktivister och debattörer och politiker på vänsterkanten. En logisk slutsats blir att det socioekonomiska utanförskapet i invandrartäta förorter inte förklaras med en misslyckad migrations- och integrationspolitik samt för svaga incitament att arbeta utan helt och hållet anses bero på diskriminering och rasism från majoritetssamhället.

Genom att sprida dessa (van)föreställningar odlas en offermyt i landets förorter och bland personer med en viss hudfärg. Vilket i värsta fall kan leda till hat och etniska motsättningar. Genom att lansera begrepp som ”vithetsnormen” görs hudfärg till den viktigaste markören för oss som människor. Genom så kallade separatistiska möten, där endast personer med en viss hudfärg bjuds in, skickas signalen att förståelse sitter i hudfärgen. Vi är kort sagt vår hudfärg. Inget mer. Vita är på ett sätt, svarta på ett annat. Och vi kan aldrig förstå varandra. Detta budskap är oerhört destruktivt.

Utbildningsradions program Melanin gör kampen mot rasismen en präktig björntjänst när den med licenspengar utpekar svarta som systematiskt diskriminerade och utstötta ur den svenska samhällsgemenskapen. Bilden är skev, falsk och fruktansvärt överdriven. Men sättet den förmedlas på är effektivt, och risken finns att många köper budskapet. Det är nämligen lockande att tro att ens egna upplevda misslyckanden beror på någon annan.

Programserien är en förfärlig soppa av självömkan, generaliseringar, överdrifter och rena felaktigheter. Men det är också ett slags uppmaning till kamp. Det dras till och med ogenerade paralleller mellan dagens skönhetsideal och historiens slaveri.

Mångfald är ett av vår tids mest frekvent använda ord. Därför blir det oerhört ironiskt när vi i ett av programmen som anses spegla mångfald får se hur svarta medvetet tyr sig till varandra i grupp och utesluter vita. Är det mångfald? Och tänk om vita börjar resonera likadant. Då får vi en uppdelning av samhället efter hudfärg. Identitetspolitiken slår tillbaka med full kraft.

Intresset för hudfärg växer, men det är bara ibland det beskrivs som ett problem. Att främst vita röstade på Donald Trump i det amerikanska presidentvalet utmålades som ett bekymmer medan ingen i svensk media ifrågasatte att svarta röstade på Barack Obama i två val i rad.

Enligt samma logik är det förfärligt med enbart vita på reklamaffischer men något positivt och gemensamhetsskapande med ”black fashion”, alltså mode av och för svarta.

Detta riskerar att få rakt motsatt effekt än den officiellt önskade. Om svarta tänker, resonerar och beter sig identitetspolitiskt och separatistiskt, kommer också vita börja göra det. Då får vi just det uppdelade samhälle som nyrasisterna inom identitetsvänstern sade sig vilja bekämpa.

Jag hade hoppats att fokus på hudfärg hörde den mörka historien till. Att jag aldrig skulle behöva höra resonemang om ”ras” och ”vithet” igen. Att vi hade kommit längre än så. Tyvärr är dessa idéer ånyo på frammarsch i och utanför Sverige.

Många som kallar sig ”antirasister” bygger just i detta nu upp motsättningar som egentligen inte finns. Detta riskerar att resultera i en kamp mellan etniciteter och hudfärger. Månne var det denna kamp de eftersträvade hela tiden.