Blåljuspersonal har under lång tid utsatts för stenkastning i de så kallade utsatta områdena, men det är först under de senaste två åren som landets två största partier har vaknat för detta problem.

Månne har S och M inte velat ”gynna mörka krafter”, ty i likhet med alla vi andra lär de ha ögon att se med. De har bara ignorerat problemet av rädsla för de reaktioner som hårdare tag i invandrartäta områden kan tänkas ge i de egna leden.

Problemet med att blåljuspersonal utsätts för våld är således inte alls nytt. Vad som däremot är tämligen nytt är att sjukhuspersonal utsätts för hot och våld av skottskadade och deras entourage. Personal vittnar om hur de hotas och blir kallade könsord. De utsätts på ett sätt som gör att de varken vågar bära namnskyltar eller gå hem ensamma efter sitt pass.

Häromdagen hände det igen. En skottskadad från en skjutning i Östberga togs in på Karolinska sjukhuset och patrasket följde efter. Ett 40-tal personer (gissningsvis allt från kriminella polare till släktingar) slogs med polisen utanför entrén, och föga förvånande lyckades polisen inte hålla stånd. Således stormades väntrummet.

Mitt i detta inferno av respektlöshet och rena våldsamheter försöker personalen rädda liv. Föreställ dig dessutom att det sitter många sjuka och väntar på sin tur i detta lilla helvete.

Blodet kokar när jag läser vad som pågår. Min reptilhjärna säger att dessa skottskadade kriminella lika gärna kan få krepera på gatan. Att de inte är värda den vård som ges av våra hårt kämpande sjuksystrar, läkare och undersköterskor. Men jag inser att den policyn inte går att upprätthålla vare sig moraliskt eller praktiskt.

Det vi däremot behöver göra är att se till att minsta ordningsstörning bestraffas skoningslöst. Ett sjukhus är ingen fritidsgård. Såväl personal som andra sjuka ska visas respekt. Tyvärr kommer det åtminstone kortsiktigt betyda att sjukhusen behöver patrulleras av väktare.

Tyvärr är jag inte särskilt optimistisk att ens ett ökat antal väktare ska kunna vända utvecklingen. Ingen verkar ha gripits för bråket på akuten, trots polisens närvaro. Våld och hot resulterar således, precis som vanligt, inte i några konsekvenser. Det som först och främst behövs är politiska krafttag mot detta. Statsministern lär som vanligt ta till brösttoner men leverera precis ingenting.

Till och med DN:s ledarsida vill att ”de kriminella gängen och klanerna ska sättas på plats”. Vad det betyder i praktiken framgår emellertid inte. Månne börjar delar av den fisliberala tidningen inse baksidorna av den politik som har förts i flera decennier.

Centerpartiet kan säkert ha några idéer till hands. De lade förra hösten förslaget att ungdomar som bränner bilar och kastar sten på blåljuspersonal ska få praktisera hos polisen eller räddningstjänsten.

Har månne centerpartisterna en liknande lösning på det växande problemet med hot och våld på landets akutsjukhus? Kanske en liten praktikplats på akuten skulle göra susen?

”Ge dem inga idéer”, skulle en god vän säga.