”Det är bara tillfälligt!”

När någon säger detta, lite lätt urskuldande, är det läge att dra öronen åt sig. Ty detta tillfälliga visar sig ofta bli permanent. Så också med lägenheter till nyanlända.

Regeringens anvisningslag började gälla den 1 mars 2016. Då inleddes en politik enligt vilken landets kommuner kort och gott anvisas ett antal nyanlända och förväntas lösa boendesituationen åt dessa med mycket kort varsel. Med i dag väl kända konsekvenser, kan tilläggas.

Detta lagkrav gäller under den så kallade etableringsperioden, under vilken staten står för vissa omkostnader i form av etableringsstöd. Stödet upphör efter två år. Över en natt upphör i teorin kommunens bostadsförsörjningsansvar samtidigt som den övertar ansvaret för den nyanländes ekonomiska situation, ofta i form av försörjningsstöd.

Visserligen menar etableringsminister Ylva Johansson att det bästa är om kommunerna erbjuder permanenta boenden till de nyanlända (läs förstahandskontrakt). Men detta möter två hinder. Dels de praktiska – bostadssituationen är förtvivlad i de flesta av landets kommuner. Dels den moraliska – varför ska nyanlända erhålla eftertraktade hyreskontrakt som vanliga svenskar måste köa i tio år och skaffa sig boendereferenser och fast inkomst för att få?

Vad Ylva Johansson än tycker om saken inleds i mars nästa år en stegvis process när dessa två år har passerat. I media beskrivs detta som att tiotusentals nyanlända kommer hamna på gatan, men i praktiken är det inte så enkelt. Många nyanlända som i dag bor i kommunernas olika boendelösningar av varierande kvalitet är barnfamiljer. Det går inte att komma ifrån att socialtjänsten har ett ansvar för dessa barnfamiljer, och i Stockholms stad har det precis som i andra kommuner tagits beslut kring att satsa mer på att minska utsattheten för familjer i det som kallas långvariga osäkra boendeförhållanden.

Att säga upp dem vore således som att bita sig själv i svansen eftersom socialtjänsten i de flesta fall skulle stå med en hemlös barnfamilj i receptionen dagen efter.

Vi bevittnar i dag effekterna av en ohållbar migrationspolitik. Kommunerna förväntas trolla, vilket många lyckats med över all förväntan. Men självfallet inte utan konsekvenser. DN konstaterar det många av oss har sagt länge men som väckt ilska och rasistanklagelser så fort de yttrats:

80 procent av kommunerna säger också att de ser undanträngningseffekter på bostadsmarknaden när grupper ställs mot varandra: Företag har svårt att rekrytera personal för att det inte finns bostäder, unga kan inte flytta hemifrån och studenter tvingas bo i tält samtidigt som nyanlända ska placeras.

Detta är inget nytt, men det har sannolikt blivit mer uppenbart för allt fler under de senaste åren. Så pass uppenbart att inte ens DN kan värja sig längre.

I Stockholms stads budget för 2018 är prioriteringen tydlig: som ett led i att minska hemlösheten bland barnfamiljer kommer en femtedel av alla förmedlade försöks- och träningslägenheter att i stället göras till genomgångsbostäder. Dessa ska tillfalla barnfamiljer i långvariga osäkra boendeförhållanden som varit folkbokförda i staden i två år.

Mellan raderna handlar det förstås främst om nyanlända familjer som tidigare bott i tillfälliga lösningar, däribland hotell men sannolikt även boenden vars kontrakt löper ut under nästa år (s.k. rivningskontrakt). De tre allmännyttiga bolagen Stockholmshem, Familjebostäder och Svenska Bostäder får i direktiv att även skaka fram bostäder i sina befintliga bestånd (”de allmännyttiga bostadsbolagen ska årligen överlåta ett antal bostäder till SHIS Bostäder”, s. 187).

Bolagen ska också bistå i stadens åtagande att bereda boende för nyanlända, bland annat genom att tillhandahålla temporära bostäder. Med anledning av att staden på sikt bedöms få ett större behov av genomgångsbostäder ska bostadsbolagen i ökad utsträckning bidra till byggandet av lägenheter i permanenta hus till SHIS.

Det sociala bostadsbolaget SHIS är en styrka för Stockholms stad som andra kommuner, exempelvis Nacka, saknar. Men SHIS erbjuder inga tillsvidarekontrakt, vilket betyder att det per definition är en tillfällig lösning. Ett sätt att köpa sig tid. För den enskilde kan det innebära en boendereferens och mer tid i den kommunala bostadskön, som i praktiken står still just nu. Sedan ska personen möta Stockholms öppna bostadsmarknad, är det tänkt.

Problemet med att få ut nyanlända på den reguljära bostadsmarknaden förstärks av den rådande bostadspolitiken. Det råder högtryck i byggindustrin, men det byggs knappast för låginkomsttagare med många barn. På grund av den dåliga rotationen i det gamla hyresbeståndet, oerhört långa köer och att alltfler lägenheter ska vikas till socialtjänsten förmedlas det väldigt få vanliga lägenheter från Bostadsförmedlingen just nu.

Regeringen har på allvar trott att byggsubventionerna skulle vara en lösning. När det nu visar sig att Stockholms allmännytta inte ens är intresserad av att använda de statliga pengarna utan hellre bygger för höginkomsttagare blir bostadsministern arg. Och det kan han ju få bli. Gärna på sig själv.

Just Miljöpartiet har nämligen varit delaktigt i snart sagt alla de galenskaper som möjliggjort dagens situation. Från migrationspolitiken till anvisningslagen och nu bostadspolitiken. Att bli arg på konsekvenserna av sin egen politik förefaller dock ganska meningslöst så länge man inte på allvar är beredd att ompröva den.

Här bär hela det politiska etablissemanget, tillsammans med det mediala etablissemang som varit ointresserat eller oförmöget att sköta sitt granskande uppdrag, ett oerhört tungt ansvar.