Det finns saker som vi inte borde veta. Fakta som makthavarna anser är så besvärande att de skulle kunna orsaka besvikelse, ilska eller rent av främlingsfientlighet om de blev kända för den breda allmänheten. Därför är det bättre att vi inget vet, verkar de resonera.

Någon bättre förklaring är svår att finna till att regeringen säger nej till att ge Brottsförebyggande rådet i uppdrag att undersöka närmare vilka grupper som är överrepresenterade i viss brottslighet.

Fram till 2005 förde Brå statistik över gärningsmäns ursprung. Sedan blev den antirasistiska rörelsens diskurs så stark i Sverige att ursprung inte ansågs intressant längre. ”Vi vet redan”, har exempelvis kriminologen Jerzy Sarnecki hävdat som skäl för att inte följa upp Brås arbete.

Nu föreslår Moderaterna plötsligt som en punkt i sitt nya rättspolitiska program att Brå ånyo ska ges i uppdrag att föra statistik över gärningsmäns ursprung. Tesen är att ju mer vi vet om vilka som begår exempelvis grova sexualbrott, desto större chans att förhindra dem. Det är en högst rimlig utgångspunkt.

Jag hävdar alltid att mycket kunskap är bättre än ingen kunskap, och det är just vad det är frågan om här. Kunskap. Statistik. Vad vi gör med den är upp till oss.

Den konstant skamlöse justitieministern Morgan Johansson håller förstås inte med. Han påstår att Moderaterna vill ”skylla på invandrarna” och konstaterar att ”[d]en gemensamma nämnare för de som begår de här brotten är att de är män”. Förvisso. Men hur intressant är det när vi ska försöka förebygga brott? Vore det inte lika bra att göra det enkelt för oss och konstatera att det är kolbaserade varelser på två ben som begår brotten så att ingen behöver känna sig utpekad?

Moderaterna kommer med fler förslag, däribland en höjning av straffen för sexual- och våldsbrott. Det är bra, men även den mest hårdnackade moderatpolitiker måste med handen på hjärtat fråga sig vilken skillnad ett eller två år extra i fängelse för en grov våldtäkt egentligen gör. Särskilt när så få faktiskt blir dömda.

Kunskap har blivit farligt. Vi ser det inte bara i rättspolitiken utan också på andra områden. Få politiska partier verkar exempelvis intresserade av att undersöka hur mycket bidrag nyanlända inkasserar varje månad när systemen maxas. Nyligen slog handläggare på Försäkringskassan larm om att personer som sökt skydd i Sverige får barnbidrag trots att barnet flyttat hem till ena föräldern i hemlandet.

Hur allvarlig situationen är för kvinnor och barn i hederskulturer i de så kallade utsatta områdena verkar det finnas en väldigt begränsad vilja att på allvar undersöka. För att ta några exempel.

Politikerna lägger locket på. Mainstreammedierna är inte intresserade. När den tredje statsmakten beaktar eventuella politiska konsekvenser av sin rapportering, och därmed avstår, har den i praktiken lierat sig med den politiska makten. Politikern och journalisten vill samma sak.

Detta är en förfärligt oroväckande utveckling. Den uppenbara reflektionen är att vi inte kan åtgärda sådant vi inte vill kännas vid. Men när sanningen blir något farligt hamnar vi på en annan nivå.

Kunskap och sanning är nämligen alltid farliga komponenter i auktoritära samhällen. I dessa samhällen är det bilden av tillståndet, inte tillståndet i sig, som ska vårdas. Det är vad medborgarna förleds tro, inte hur saker och ting egentligen förhåller sig, som är av intresse för makten.

Frågan är om Sverige inte just nu tar sjumilakliv i den riktningen. Sverigebilden har nämligen kommit att bli viktigare än verkligheten. Sanningar obekväma för den politiska makten ska undertryckas.

Om och hur denna utveckling fortgår beror mycket på hur vi som medborgare reagerar på den.