När Sverigedemokraterna inför förra valet ville minska asylinvandringen med 95 procent möttes det med ett hånskratt. Förslaget var helt enkelt ogenomförbart till följd av de konventioner som Sverige skrivit på, förklarade övriga partier. Vid årsskiftet 2015-16 lyckades den sittande rödgröna regeringen minska invandringen med lite drygt 95 procent.

När SD inför valet 2010 släppte en film där en pensionär tävlade med en grupp kvinnor i burka för att komma först fram till pensions- eller invandringsbromsen, kritiserades de i hårda ordalag. Filmen ansågs rasistisk, och minns jag rätt vägrade TV4 att visa den. Sedan 2015 har Socialdemokraterna ställt just invandring mot välfärd. Och de är stolta över att ha ”räddat välfärden” genom att ha minskat asylinvandringen.

När det kom 163 000 asylsökande under 2015 medgav den rödgröna regeringen att det hade kommit för många. Sedan dess har retoriken helt ändrat karaktär.Nu heter det att Löfven ”ärvde” en ”ohållbar migrationspolitik”. Den 4 maj 2018 kommer gå till historien som dagen då S definitivt begravde den gamla retoriken.

Socialdemokraterna har presenterat en rad förslag som syftar till att 1) minska inflödet av asylsökande till Sverige, 2) underlätta avvisningen av dem som fått avslag och 3) begränsa tillgången till välfärdstjänster för illegala invandrare. Det mesta är bra, och hade Sverige infört samtliga av de föreslagna åtgärderna för tio år sedan, eller helst tidigare, hade mycket elände kunnat undvikas.

Att det är valtaktik att lägga fram detta åtgärdsprogram just nu är uppenbart. Socialdemokraterna darrar inför tanken på ett ännu starkare SD och vill neutralisera migrationsfrågan så gott det går för att kunna vinna väljare på de frågor där de har störst förtroende, som sjukvården och äldrevården. S vill kort sagt inte ha en migrationsdebatt i valrörelsen där partiet tvingas försvara en miljöpartistisk hållning.

Men frågan är om det även är något mer. Förslagen som nu läggs pekar alla i restriktiv riktning. Sammantaget skulle de, om de genomfördes, innebära en politik som ligger mer i linje med övriga länder i EU. Har Socialdemokraterna på allvar kommit till insikt om de grundläggande felstegen i svensk migrationspolitik och är villiga att åtgärda dem?

Här finns det goda skäl att vara desto mer tveksam. Att ompröva sin politik är en sak, det gör alla partier till och från, inte minst vid partiledarbyten eller efter valförluster. Men att så tvärt byta fot i en fråga som partiet investerat så mycket prestige i, där politiska motståndare har misstänkliggjorts och utmålas som dåliga människor blott mot bakgrund av vilka ord de använder i debatten, är något annat.

Att det nu växer fram en stålaxel, eller snarare en förnuftets axel, mellan landets tre största partier i en så avgörande fråga som migrationspolitiken bådar i alla fall gott för sakfrågan. Det borde sätta stopp för vansinnet och ge hyfsade förutsättningar för en rimligare linje under överskådlig tid framöver (tills S eller M kommer på andra tankar, förstås).

Det omöjliga har kort sagt blivit möjligt. Det som inte gick, på grund av konventioner, är nu socialdemokratisk politik och ett sätt att ta ansvar för landet. (Att det blev så är förstås övriga EU:s fel.)

Sist och slutligen är den nya socialdemokratiska migrationspolitiken, eller ”inriktningen” som migrationsministern vill kalla den, lite svår att ta på allvar när samma parti samtidigt vill låta ensamkommande unga män utan asylskäl stanna.

Den schizofrena politiken kan sammanfattas som: Barn till föräldrar som fått avslag på asyl ska inte längre få gå i skolan. Men vuxna män som påstod sig vara barn och fick nej på sin asylansökan får stanna om de bara lovar att gå i skolan (not2).

Det krävs tillgång till hallucinogena droger för att kunna finna någon sorts logik i detta.

Tidigare bloggat: 
De skamlösa

”Det är ni som är konstiga”, tyckte den tidigare generaldirektören
för Migrationsverket Anders Danielsson om omvärlden.

Not 1: Tack till Viktor Barth-Krons ”Viktors val” för bild längst upp i inlägget.
Not 2: Förslaget om att dra in skolgång för ”papperslösa” barn framfördes av Löfven själv i en intervju och ingick inte i punktprogrammet vid presskonferensen.