Att ha en ideologisk och moralisk kompass är en god grundförutsättning för att fatta beslut med viss resonans. Poängen med att över huvud taget ha en ideologi i ett parti är att de politiska vägvalen ska bottna i någonting annat än den senaste opinionsmätningen.

Den som helt saknar en ideologisk kompass hamnar lätt i populistiska utspel som varierar med opinionsvindarna. Månne är det så vi ska förstå de historiskt tvära kasten i retoriken kring migrations- och migrationspolitiken samt diskussionerna om svenska värderingar och tiggeri.

Ibland krockar emellertid ideologin med verkligheten likt en suv med en stor fet älgko. I ett sådant läge är frågan vad som är mest rättrådigt; att stå pall trots att konsekvenserna av det ideologiskt renläriga ställningstagandet uppenbart blir förfärliga? Eller helt enkelt ge vika och göra avkall på sina ideologiska principer?

Jag har personligen drabbats av dessa krockar vid ett antal tillfällen. Ett av dem rör religiösa friskolor, ett annat migrationspolitiken. Att medge detta innebär en viss risk för att bli kallad både det ena och det andra. Då får det väl bli så.

Poängen med denna text är att lyfta fram att sådana här krockar förekommer och att vi förmodligen skulle göra gott i att erkänna dem lite oftare. Detta är inte så mycket ett sätt att medge egna tillkortakommanden som det är ett åskådliggörande av att den platta ideologiska kartan långt ifrån alltid överensstämmer med den kuperade terräng i vilken vi lever.

Vi kan börja med friskolorna. Min grundläggande inställning som libertarian har varit att det är föräldrarna som ska få välja skola åt sina barn, och att alla inriktningar i princip är godtagbara. Staten kan inte veta bättre än föräldrarna. Drivet till sin spets skulle detta kunna innebära att en nazist startar en skola för sina och likasinnades barn samtidigt som asatroende gör detsamma. Ni förstår principen.

Idén är månne frihetlig och fin, men så ser vi hur barn behandlas i extremistiska skolmiljöer (där inte sällan flickor i synnerhet far illa) och det vackra i friheten flagnar betänkligt. Numera är min tolerans för religiösa friskolor avsevärt begränsad, även om jag inte har landat i ett i mitt tycke populistiskt förslag på förbud som Socialdemokraterna plötsligt föreslår. Antalet religiösa friskolor är trots allt få och av dessa är det en minoritet som har figurerat i media i samband  med avslöjanden av olika slag. Men förekomsten av dem är långt ifrån oproblematiska.

Den andra frågan handlar om migration i allmänhet och fri invandring i synnerhet. Att fri invandring och en universell välfärdsstat som den svenska inte är kompatibla med varandra har även den mest trångsynte nyliberal länge förstått. Ändå är det inom vissa kretsar fortfarande oproblematiskt att vara för öppna gränser och generös asylinvandring innan systemen för bidrag och ersättning har stramats åt. Centerpartiet befinner sig nu där.

Migrationsfrågan handlar emellertid om mer än bara ekonomi. När jag går tillbaka och tittar på gamla texter i mitt arkiv inser jag att även jag brast i analysen för ett decennium sedan. Jag såg inte den kulturella aspekten utan levde i tron att Sverige skulle kunna bli som USA i den meningen att invandrargrupper helt oproblematiskt kan bilda sina egna små samhällen i samhället och leva för sig själva utan att störa någon. Som om det skulle bli ett nytt blomstrande Chinatown varje gång.

Timbros Siri Steijer gav nyligen uttryck för just denna naiva syn i en debattartikel i vilken hon försvarar segregation. Hon anser att vi bör ”välkomna framväxten av etniskt präglade stadsdelar som Chinatown och Little Italy, där människor får sätta sin egen prägel på den lokala ekonomin.” Problemet med denna syn, som jag alltså själv delade en gång i tiden, är att den inte tar hänsyn till vilken sorts invandring Sverige haft de senaste 25 åren.

Vi har i praktiken redan just de etniskt präglade stadsdelar som Steijer efterlyser. Men det är inte Little Italy utan snarare Little Mogadishu och Little Iraq. Och vi ser vilka problem det har medfört: arbetslösheten är avsevärt högre i dessa områden, kriminaliteten och otryggheten likaså, skolorna är sämre. Den som kan flyttar därifrån.

Detta kanske hade kunnat ursäktas om problemen hölls inom stadsdelsgränserna, men då Sverige är ett välfärdssamhälle med generösa sociala rättigheter påverkar det hela landet. Och eftersom de boende tagit med sig sin kultur från hemlandet behandlas kvinnor och flickor därefter – vissa blir helt sonika inlåsta i sina lägenheter. Små barn tvingas skyla håret.

Det statiska samhället finns inte. Stadsdelar påverkar varandra som påverkar städer som påverkar kommuner och slutligen hela landet. När många personer med antisemitiska föreställningar slår sig ned i Sverige påverkar det judars vardagsliv. När människor med medeltida värderingar kring kvinnors rättigheter bosätter sig här påverkar det även svenska kvinnors liv. Och så vidare.

Det är helt avgörande att ta med den kulturella aspekten i migrationspolitiken då den påverkar samhället i grunden och då mycket av det som skett är irreversibelt. Här har stora delar av borgerligheten en bitter hemläxa att göra.

Att stå på en någorlunda solid ideologisk grund är bra. Att ha principer är bra. Men den som saknar förmåga att anpassa sig till verkligheten när så krävs och ompröva gamla dogmer, riskerar att göra sig till extremist.

Läs även:
Anna Dahlberg: Låt oss prata om moralen, liberalismen och migrationen