En långsiktigt hållbar migrationspolitik. Orden har yttrats av så många politiker med så vitt skilda uppfattningar i sakfrågan att de i praktiken saknar betydelse. Vi skulle lika gärna kunna fråga oss hur långt ett snöre är.

En migrationskommitté tillsattes, bestående av företrädare för samtliga riksdagspartier, med syftet att staka ut vägen framåt. Att regeringen är djupt splittrad internt var ingen hemlighet, den behövde således hjälp för att komma fram till vilken politik den skulle driva framgent.

Migrationskommittén kom fram till 26 förslag. Socialdemokraterna stödde som enda parti samtliga, Miljöpartiet ställde sig bakom tre. Splittringen mellan regeringskollegorna kunde knappast vara större.

Förhandlingar vidtog, och ett tag såg det nästan ut som att Socialdemokraterna kunde tänka sig att förhandla fram en ny migrationspolitik med Moderaterna. Argumentet för att runda MP skulle vara att deras politik ändå inte hade något stöd i riksdagen.

MP flög förstås i taket, hotade förmodligen internt med att lämna regeringen och S föll till föga. Det blev ingen bred överenskommelse i riksdagen om migrationspolitiken. Migrationskommitténs förslag stöddes endast ett och ett med hoppande majoriteter. Helheten saknades således.

Helhetsintrycket var ändå att den nya migrationspolitiken, som ska ersätta den tillfälliga lagen i juli 2021, är ett steg i rätt riktning. Permanenta uppehållstillstånd som huvudregel ersätts av tillfälliga, försörjningskraven blir mer på riktigt och så vidare.

Det slutade naturligtvis inte där, för när migrationspolitik skapas i Sverige är det obligatoriskt att strula till det. Inget får vara enkelt, tydligt och förutsägbart. MP krävde sannolikt tillägg.

I sin kompletterande promemoria till betänkandet ”En långsiktigt hållbar migrationspolitik” blir det uppenbart vad regeringen vill åstadkomma: en migrationspolitik som till på ytan är strikt men där kryphålen är fler än hålen i en schweizerost.

Detta är ett slags konststycke med syftet att tillfredsställa både en migrationskritisk opinion och invandringsvänliga miljöpartister och vänstersossar. Alla ska känna sig nöjda, men resultatet blir sannolikt att ingen blir nöjd.

Promemorian är kort men innehåller gott om förslag på kryphål. Ta bara möjligheten att bevilja uppehållstillstånd för den som ”har för avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande med en person som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd”.

Att ha för avsikt att bo ihop med någon ska tydligen ses som någon form av anknytning till Sverige. Argumentet som anförs är att hbtq-personer inte alltid har kunnat sambo i hemlandet.

Ett annat kryphål som är desto allvarligare är det om försörjningskravet. Under lång tid har bestämmelser om försörjningskrav vid anhöriginvandring varit så lösa att de kunnat rundas i nästan samtliga fall. Hundratusentals människor har kommit till Sverige och klivit rakt in i den svenska välfärdsstaten, fått boende och försörjning av kommunen samt fått ta hit sina anhöriga utan att behöva bidra med en krona till sitt nya land.

Detta har varit en helt orimlig ordning, och flera partier har krävt att den som invandrat till Sverige först ska ordna egen försörjning och en bostad innan det kan bli tal om att ta hit anhöriga. Det är ett fullt rimligt krav som dessutom ökar incitamentet att etablera sig (något migrationsministern nu också hävdar efter att tidigare ha påstått det motsatta).

I promemorian föreslår regeringspartierna i likhet med kommittén att försörjningskravet inte ska gälla om anknytningspersonen ansöker inom tre månader efter sin ankomst till Sverige. Skillnaden är att regeringen vill ha en ventil så att regeln räknas från det att kvotflyktingen reser in i Sverige i stället för från det att uppehållstillstånd beviljats.

Grundfrågan här är dock varför undantag över huvud taget ska finnas. Det fördjupar sig inte regeringen i. Ett argument skulle förstås kunna vara att kvotflyktingar är en grupp som i ytterst liten grad kommer i egen försörjning jämfört med andra migranter, men om detta säger regeringen ingenting i sin promemoria.

Den föreslagna förändring som kanske kommer ha störst påverkan är emellertid en annan: det sänkta kravet från ”synnerligen” till ”särskilt” ömmande omständigheter för personer som anses ha fått en anknytning till Sverige men som inte uppfyller några andra krav för att få stanna.

Här ska även annat beaktas, som ”om personens framtida psykosociala utveckling och hälsa på ett avgörande sätt skulle äventyras vid ett återvändande”. Rimligen kan det tänkas att en persons hälsa skulle kunna försämras om individen flyttas från ett land med ”gratis” sjukvård till exempelvis Somalia eller Eritrea.

Summa summarum är det uppenbart att regeringspartierna ansträngt sig för att hitta kryphål som möjliggör för fler att få uppehållstillstånd i Sverige. Vilket innebär att de problem som under lång tid har ackumulerats ytterligare kommer att förvärras under kommande år.

Det är både en dyster slutsats och en oundviklig konsekvens av det godhetsposerande som fortfarande styr den svenska migrationspolitiken.