Måndagens statsministeromröstning föregicks av inlägg från partiledarna eller gruppledarna från respektive riksdagsparti. Medan företrädare för den nya regeringens fyra samarbetspartier såg möjligheter och förhoppningar var det buttra miner och bittra utspel från de övriga fyra.

Högst tonläge hade Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Per Bolund lät ruskigt nedstämd i sin klimatapokalyptiska analys medan det var rejäla brösttoner (!) från Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. Vänsterledarens inlägg är bland det mest absurda som hållits i riksdagens talarstol. Hon talade om ”friskoleoligarker” som plockar ut ”hundratusentals miljoner” och självfallet varnade hon för ett nytt 30-tal. Dadgostar vevade aggressivt på ett sätt som fick henne att framstå som en Ung vänster-ordförande i ett slags kommunistisk rap battle.

Det var väldigt lite i oppositionens gnäll som hade något med verkligheten att göra. Lite talande för läget är det också att partier som anklagat den dåvarande oppositionen för att svartmåla, ja rent av baktala Sverige under åtta års tid, saknade spärrar i talarstolen under måndagsförmiddagen. Det var ett tragiskt skådespel. Men också en påminnelse om hur småaktig och förutsägbar partipolitiken kan vara ibland.

Det höga tonläget är förstås inget nytt. När Sverigedemokraterna tog steget in i riksdagen 2010 gräts det på vissa valvakor. Fascismen hade tagit plats i landets lagstiftande församling, fick vi veta. Reaktionen var inte bara Lars Ohlys vägran att dela sminkloge med Jimmie Åkesson – Sverigedemokrater vittnade om hur vissa såg dem som ett arbetsmiljöproblem och vägrade stå i samma kö till kaffeautomaten.

När M och KD fick igenom sin budget efter valet 2018 kallade Stefan Löfven den för ”en servettskiss”, en hånfull beskrivning som public service kom att använda när de beskrev oppositionens budget. Nu kallas Tidöavtalet lika hånfullt för ”slottsavtalet” av de bittra oppositionspartierna, som om det var något slags överklassavtal nedtecknat på behörigt avstånd från vanligt folk.

Mycket har hänt på 12 år. SD har normaliserats i takt med att partiet har vuxit. Till sist insåg även Moderaterna och Kristdemokraterna att de inte skulle kunna nå regeringsmakten med mindre än att de släppte kontaktförbudet med Åkesson. Socialdemokraterna har å sin sida förstått att deras chanser att regera vidare krymper betänkligt om borgerligheten krokar arm med SD. Därav det höga tonläget och varningar för vargen.

Ty det torde vara få, Arnstad möjligen undantagen, som verkligen tror att arbetslägren står för dörren nu när sverigedemokratiska tjänstemän flyttar in i Rosenbad. De heta känslorna kommer lägga sig när den politiska vardagen tar över och tillvänjningen fortsätta. 2026 kan det framstå som en fullständigt självklar sak att SD tar plats i regeringen.

Jimmie Åkesson har onekligen vandrat en lång väg. Han har utstått spott och spe, fått tårtor tryckta i ansiktet, mottagit mordhot och blivit omsjungen i nidvisor. Inget av detta har vare sig tvingat bort Åkesson från partiledarposten eller hejdat SD:s tillväxt. På ett plan är det imponerande att han orkat, och det är lätt att förstå att han gärna stannar ett tag till på partiledarposten nu när han äntligen får börja njuta segerns sötma.

Tidöavtalet är inte bara ett viktigt steg mot ett lite bättre land utan också en riktig revansch för Jimmie Åkesson personligen.