Maktskiftet i Sverige har fått många pennor på vänsterkanten att inleda ett slags offentligt sorgearbete. En av dem är vänsterförfattaren Ola Larsmo.

”Avståndstagandet från FN-ideologin och de mänskliga rättigheterna har länge varit ett ledmotiv hos svensk extremhöger”, skriver Larsmo. Det han benämner ”FN-ideologin” handlar om en vrångbild av mänskliga rättigheter, nämligen att såväl fattiga som lycksökare har en rätt att få ett bättre liv i mer välmående länder. Framför allt Sverige. Samt den rika världens omätbara skuld till allt elände i världen.

Det stämmer som Larsmo skriver att det finns falanger inom både högern och vänstern som sympatiserar med Putins föreställning om en ”multipolär” världsordning, en värld som inte styrs av USA eller västvärldens värderingar. Antipatin mot USA och EU leder somliga rakt i famnen på diktatorer och auktoritära ledare.

Det som efterfrågas av dessa är en världsordning där Ryssland, Kina och Indien har samma ställning som EU och USA. Ett slags nihilistisk värld, om man så vill. Kinas kommunistparti brukar prata om 和谐社会, ett harmoniskt samhälle. En fin omskrivning för en värld där varje tillstymmelse till avvikelse eller opposition omedelbart slås ned.

Denna ordning förutsätter att omvärlden respekterar dessa länders regimer, oavsett vad Ryssland sysslar med i Syrien och Ukraina eller hur många interneringsläger som Kina bygger åt sin egen befolkning. Dess tillskyndare är emellertid extrema falanger, små minoriteter. Den breda folkmajoriteten har inget till övers för vare sig Putin eller Xi eller mer auktoritära samhällsmodeller.

Ola Larsmo gräver i Tidöavtalet och tycker sig, hör och häpna, hitta små korn av både Xi och Putin där. Det nya regeringsunderlaget inskränker nämligen de mänskliga rättigheterna, påstår Larsmo. Han beklagar ”nya tongångar” i svensk politik och exemplifierar med ett minskat kvotflytingmottagande. Föga förvånande förklarar han inte vad som är rimligt i att Sverige tar emot flest kvotflyktingar per capita av alla jämförbara länder.

Detta är en försåtlig användning av begreppen. ”Mänskliga rättigheter” likställs med en okontrollerad migrationspolitik och ett asylmottagande olikt alla andra västländers. En uppsträckning av Allmänna arvsfonden liknas vid ett slags krig mot ”försvaret av yttrandefrihet och mänskliga rättigheter”. Larsmo nämner inte med ett ord den breda kritik som länge funnits mot Allmänna arvsfonden, bland annat för att miljonbelopp tillfallit extremistiska organisationer. Det är varje anständig regerings uppgift att göra upp med en sådan hantering av skattepengar.

Detta är den ideologi och de sedvänjor som den nya regeringen avser att göra upp med. Det är alldeles nödvändigt att sätta stopp för decennier av galenskap. Att tongivande skribenter på vänsterkanten, som Ola Larsmo och Göran Greider, sörjer ett Sverige de menar inte längre finns är en seger i sig. Det betyder att förändring faktiskt är möjlig.

Sverige brukar kallas Landet lagom, men det har förmodligen aldrig varit en rättvisande bild. Tvärtom har vi varit ett extremt land i allt från migrationspolitik till social- och familjepolitik. För att bli lagom, eller åtminstone mer jämförbart med våra grannländer, krävs ganska radikala åtgärder. Åtgärder som kommer möta aggressivt och benhårt motstånd från det gamla etablissemanget. En regering som vill förändra Sverige i denna riktning måste därför vara stryktålig.

Avslutningsvis måste en sak konstateras: den humanitära stormakten, som bland annat innebar att Sverige erkände migranters rättigheter utan att koppla dessa till skyldigheter, avskaffades inte. Den kollapsade under sin egen orimlighet.