Ända sedan Sverigedemokraterna blev ett riksdagsparti för 12 år sedan har det pågått en uppjagad och lätt febrig diskussion som går ut på att SD är ett hot mot landets homo-, bi- och transsexuella. Mycket har hänt i samhällsdebatten sedan 2010, men detta narrativ är alltjämt intakt.

De har rätt i en sak: SD är ett hot. Men bara mot den rådande hbtq-ideologin. Fler krafter borde ta strid mot denna nya statsreligion. Inte för att människor ska fråntas sina rättigheter – jag är fortsatt en ivrig förespråkare av lika rättigheter oavsett religionstillhörighet, sexuell läggning eller annat – utan för att denna rättighetskamp har spårat ur i vänsterextremism.

SD är inget hot mot hbtq-personers rättigheter. Förmodligen vet även Jonas Gardell detta, men det hindrar honom inte från att skriva en krönika som håller lika låg nivå som svensk skogsbrandberedskap sommaren 2018.

Gardell har upprörts över att SD kritiserat produktionen ”Bland drakar och dragqueens”, som går ut på att dragartister turnerar runt och läser sagor för barn. Detta har tydligen pågått sedan 2017. Skaparen Petter Wallenberg beskriver det hela som ”ett färgsprakande sätt att visa barn att man får vara som man vill.” Detta har resulterat i Drag queen story hour på skolor, förskolor och bibliotek. Det låter väl inte så farligt?

Den första frågan som infinner sig är varför dragqueens skulle vara särskilt lämpade att läsa sagor för barn och förmedla till dem att man får vara som man vill. Den andra är risken för politisk påverkan. Ty det finns naturligtvis alltid ett underliggande syfte med en dylik show när den riktar sig till barn.

SD:s Björn Söder tycker att man ska freda barnen från vuxnas perspektiv på sexuell identitet och där kan jag instämma. En femåring har inget behov av att veta vad dragqueens är, här är det i stället de vuxnas behov som styr.

Invändningar som Söders är vad Gardell och många med honom kallar ”kulturkriget”. De målar först upp sina egna omhuldade idéer och aktiviteter som både viktiga och harmlösa, sedan bygger de gigantiska halmgubbar när de målar upp ett stort hot mot dessa viktiga (men harmlösa!) företeelser. Därigenom iklär de sig en perfekt offerroll, en utsatt position som hela samhället måste ta hänsyn till.

Men vad är det Gardell och andra egentligen gnäller över? Om dragqueens som kallar sig Skamlös Vinhora inte bjuds in till bibliotek och förskolor för att läsa böcker för barn med titlar som Jag är Linus: en pojke med snippa, betyder det att vi är på väg rakt ut i det auktoritära mörkret? Kanske inte riktigt.

Priderörelsen brukar sammanfatta sin existens med att den slåss för ”allas rätt att älska vem den vill”. Det är ungefär lika sant som att feminister bara står för jämställdhet mellan könen. Men låt oss för ett ögonblick köpa rörelsens självbild. Är rätten att älska vem man vill verkligen så hotad i Sverige att vi behöver hissa regnbågsflaggor på kommunhus, ha en årlig festivalvecka och hbtq-certifieringar av offentliga verksamheter till ohemula kostnader?

Nej, hbtq-rörelsen handlar om betydligt mer än bara rätten att få älska vem man vill. I denna rörelse, som förvisso är bred, finner vi intersektionalistiska perspektiv, kritiska rasteorier och även hat mot kapitalismen. Partier till höger i politiken utestängs varje år från att delta på Prideveckan. Rörelsen, som den har utvecklats, är kort sagt inte för alla. Den är inte inkluderande. Den är faktiskt inte tolerant.

Sagostunderna är blott toppen på ett isberg av vänsterns försök att påverka barn och unga. Vi bör fråga oss vilka konsekvenser dessa experiment med unga liv får långsiktigt. Det är redan känt att könsdysfori ökar lavinartat, och vi har partier i riksdagen som driver på för att 12-åringar ska få ändra sitt juridiska kön och att åldersgränsen för att göra en könskorrigering ska sänkas till blott 15 år.

Sällan har den gamla slitna devisen ”låt barn vara barn” känts mer passande.