Ett år har gått sedan Vladimir Putin inledde sin så kallade militära specialoperation, den fullskaliga invasionen av grannlandet Ukraina. Planen verkar ha varit en överrumpling och ett snabbt övertagande av makten i Kyiv, installationen av en marionettregering och en russifiering av landets kultur.

Putin räknade inte med något organiserat motstånd, kanske förväntade han sig rent av att de ryska soldaterna skulle få blommor trädda över stålhjälmarna i likhet med de tyska soldaterna 1941. På alla punkter fallerade diktatorns plan. Angreppet mot huvudstaden fastnade redan vid Antonovflygplatsen där de oinbjudna främlingarna nedkämpades av ukrainska elitförband. Den ökända kolonnen körde fast norr om Kyiv. Sedan sommaren 2022 har Ukraina tagit tillbaka ungefär hälften av det territorium de förlorade, sänkt RFS Moskva, bombat Kertjbron och lyckats ena Väst mot Ryssland.

Det ukrainska motståndet, Davids kamp mot Goliat, är både imponerande och inspirerande. Ukrainarna har gott om motivation att slåss, och ryssarnas massiva övergrepp på ockuperade områden har bara stärkt stridsviljan ytterligare. Terror används alltid för att skapa rädsla och underkastelse men föder endast hat och motståndsvilja i krig.

Putins krig är, som så många krig, vettlöst, onödigt och utan synbart slut. Han är förstås inte den förste tyrann att starta ett krig för sina egna förvridna drömmars skull. Ryssarna ville knappast ha detta krig. Resultatet av kriget är ett hämningslöst och fullständigt meningslöst dödande. Hundratusentals människor kommer att dö, helt i onödan.

Även om den ryska ekonomin har stått pall mot sanktionerna under detta första år, begränsas det ryska folkets vardag av allt från reserestriktioner till en flykt av västerländska företag från Ryssland. De är paria för stora delar av världen i dag och söker sig till andra skurkregimer som Nordkorea, Kina och Iran.

Zelenskyj valde att stanna i Kyiv och kommunicerade skickligt via sociala medier under krigets första dagar.
Detta var särskilt viktigt för folket i början, men också en tydlig signal till Väst: ”Vi tänker kämpa.”

Sverige har tagit emot ungefär 50 000 ukrainska flyktingar enligt massflyktsdirektivet, vilket är en droppe i havet jämfört med exempelvis Polen och Moldavien. Men vi har gjort det väl, och jag har själv fått möjlighet att delta i mottagandet av ett hundratal personer. De allra flesta är tacksamma och driftiga och kom i jobb väldigt snabbt.

Många undrar vad som kommer hända i kriget nu. Den förväntade stora ryska offensiven verkar det inte bli så mycket av. Frågan är om ryssarna ens har stridskraft nog att samla sig för en offensiv. Trots månader av ryska anfall runt Bakhmut kan endast extremt små framgångar noteras. Tusentals, kanske tiotusentals ryska soldater har stupat för ingenting bara i detta område. Och snart börjar den ukrainska lersäsongen som kommer drabba ryska trupper på samma sätt som de tyska 1942.

Därefter kan vi vänta oss Ukrainas våroffensiv med nya västerländska vapen. Givet deras skicklighet i att hantera rörlighet i strid, jämfört med den mer statiska ryska krigföringen, torde ukrainarna ha ganska goda möjligheter att ta tillbaka mer terräng. Många tror att de kommer försöka spränga landbryggan ned mot Krym, men det är inte otänkbart att de även kommer anfalla mot Donbass.

Några få av alla civila offer för den ryska aggressionen.

Vi står inför de största förändringarna på vår kontinent på flera decennier. Efter år av avspänning, framtidstro och naiva förhoppningar om att Ryssland skulle kunna bli en del av ”oss” genom handslag och ekonomiskt utbyte har vi nu åter hamnat i en situation där västvärlden ställs inför björnen i öst – en stor och väldigt tydlig fiende som vi inte kan ignorera.

Tyskland har äntligen fattat galoppen och gör sin största satsning på militären sedan, ja förmodligen 1940-talet. Polen rustar upp rejält och får Europas största militär. Problemet är att dessa satsningar borde ha kommit tidigare. Redan 2007 borde Väst har förstått vem Putin var och vad han ville. Men det är så här vi fungerar, vi människor. Vi vill inte tro det värsta, vi håller fast vid naiva tankar om att godhet föder godhet (vilket möjligen fungerar på din granne men knappast på maktlystna härskare som Putin).

Nu är hotet mot Europa kanske inte så stort ändå, så länge Putins trupper sitter fast i den ukrainska köttkvarnen är dess förmåga kraftigt begränsad. Någon ytterligare mobilisering aviserades inte i Putins tal den 21 februari.

Däremot är det nog så att västvärlden behöver ställa om till krigsproduktion. Det lär inte gå att försörja Ukraina militärt över tid och samtidigt behålla egna lager utan att börja producera materiel på en helt annat nivå än i dag.

Om vi verkligen tror att detta är en kamp mellan världsåskådningar, mellan ideal om demokrati och internationell rätt å ena sidan och diktatur och tyranners rätt att härja fritt å den andra, måste vi gå från ord till handling och gå all-in i att stötta Ukraina. Detta innebär bland annat att ställa om till krigsproduktion. Då kan Ryssland definitivt besegras, vilket vore en både skön och viktig signal att sända till Kina.

De ryska militära framgångarna blev ganska kortvariga.