Ett av den nya regeringens mest kontroversiella förslag, tillika ett av de mest intressanta, är förslaget att återkalla permanenta uppehållstillstånd.

Migrationsminister Maria Malmer Stenergard var i Ekots lördagsintervju noggrann med att påpeka att förslaget endast gäller dem som fått PUT utifrån asylrelaterade skäl. Inte alla som kärleksinvandrat eller sökt sig hit av andra skäl. Men vad kommer det då betyda för denna ganska breda grupp av människor?

Tanken är att den som lever upp till kraven för att bli svensk medborgare ska bli det, medan övriga skulle kunna bli föremål för att deras PUT omvandlas till TUT. Detta är den intressanta och något okonventionella delen.

Normalt sett förändrar vi inte gynnande beslut, de vinner så kallad negativ rättskraft. Frågan är således om förslaget är genomförbart, rent rättsligt. Syftet med förslaget är i grunden gott och, som jag tolkar det, tvådelat: dels att uppmuntra invandrade människor att vilja bli en del av majoritetssamhället, dels att stegvis avlägsna dem som inte hör hemma här och som efter lång tid inte gjort ett dugg för att integreras.

Det sistnämnda sägs inte rakt ut, men om PUT omvandlas till TUT är det ju möjligt att ge avslag när personen ansöker om förlängning. Vilket ska resultera i utvisning. Detta är en del av den återvandring som SD vill se och som regeringen tvingats ta med i Tidöavtalet.

Malmer Stenergard är ”bekymrad” över att så många inte lärt sig svenska eller bidragit till samhället under så många år. Inte minst gäller det kvinnor som i princip endast ägnat sig åt att föda och ta hand om barn och hem. Frågan om vad som ska hända med dem återstår att se.

Detta problem är emellertid inte alls nytt. Vi har i många år vetat att det ser ut på det här sättet, och förutom alltför generösa regler för att få stanna i Sverige har vi ett välfärdssystem som fråntar dessa kvinnor incitamenten att lära sig språket och bli självförsörjande.

En sexbarnsfamilj inkasserar närmare 12 000 kronor i barnbidrag och flerbarnstillägg från Försäkringskassan varje månad. Många kvinnor från Mellanöstern och Nordafrika har inte ett humankapital som skulle generera en sådan inkomst efter skatt varje månad. Och nu, med de generösa regler vi har, behöver de inte bekymra sig om det heller. Maken jobbar och frun kan vara hemma. Precis som i hemlandet. Mångkultur på riktigt.

Detta gör att kvinnan inte arbetar ihop någon pension utan gör sig beroende av det allmänna även den dag då hon blir ålderspensionär. Då träder skattebetalarna in igen via Pensionsmyndigheten och betalar ut garantipension och äldreförsörjningsstöd. I praktiken handlar det således om utbetalningar till denna person livet ut. Inga inbetalningar från personen till det allmänna. Kvinnan har inte bidragit med någonting till samhället som försörjer henne. Detta är i realiteten den ”vinst på sikt” som alla vänsterdrömmare predikat om.

Tidöpartiernas migrationsförslag kommer inte lösa detta problem om de inte samtidigt tar itu med hela bidragsstaten. Jag skulle betrakta det som högst osannolikt att särskilt många människor som i dag har PUT utifrån asylskäl kommer sluta på ett plan hem till Irak, Afghanistan eller Somalia. De allra flesta kommer bli kvar, så är det. Och då gäller det att förändra bidragen.

Det är helt orimligt att en familj helt utan prestation ska kunna få uppemot 12 000 kr i månaden bara för att de har barn. Flerbarnstillägget måste tas bort till att börja med. Kanske borde barnbidraget (eftersom det är osannolikt att någon regering vågar ta bort det helt) trappas av för varje barn som föds för att åtminstone minska de ekonomiska incitamenten att skaffa fler barn.

Den nya regeringen behöver sålunda ta i två heta stenar samtidigt – uppehållstillstånden och bidragen. Det kommer väcka reaktioner, var så säkra. Men det är helt nödvändigt, och om en förändring ska vara möjlig bör regeringen riva av plåstret så fort som möjligt och ta den värsta kritiken nu.

Ett intressant spår som vi inte vet så mycket om än, är hur alla som fick uppehållstillstånd enligt den förhatliga gymnasielagen kommer att påverkas. Debatten om dessa uppemot niotusen afghanska män som ville stanna för att de skaffat vänner, jobb eller plugg dog plötsligt. Ingen har mig veterligen gjort en uppföljning av vad som hände med de flesta. Blev de kvar i landet? Troligen. Jobbar de? Hur många har dömts för brott?

Det borde inte vara omöjligt att ta reda på.