Ännu en person med utländsk bakgrund har skrivit en självömkande text om hur utsatt hon är för den strukturella rasismen i det svenska samhället. Platsen för denna text? En av landets största ledarsidor.

Noor Karim, skribent på Aftonbladets ledarsida, skriver med gråten i halsen hur hon upplever att hon inte får plats i den nya definitionen av svenskhet.

Det är noterbart att det påfallande ofta (alltid?) är tämligen framgångsrika personer som ikläder sig den där offerrollen. Hur utsatt för samhällets strukturella rasism är man egentligen om man arbetar på den politiska ledarsidan på en av landets största tidningar? Hur bortsorterad, utstött och marginaliserad är Noor Karim?

Som flykting fick man en enkelbiljett in i det svenska klassamhället. Vi bodde många i en för liten lägenhet. Mamma staplade arbetspass på äldreboenden men lönen räckte ändå inte till. Hjälp med läxorna var bara att glömma. Bokhyllor var något exotiskt som jag länge trodde bara hörde till bibliotek.

Nå, nu är Karim inte ensam om att ha haft en mamma under uppväxten som staplade arbetspass på arbetspass på ett äldreboende, som arbetade både dag och kväll och tog hand om barn och hushåll. Och att det saknades böcker där hemma kan knappast skyllas på det svenska samhället.

Karim beskriver därtill hur hon blev jagad av nazister, vilket tydligen var baksidan av att bo i Norrland. I dag, i vårt nya mångkulturella Sverige, är det snarare svenskar som jagas av invandrargäng, men det underlåter Karim att nämna.

För dessa individer har invandrarbakgrunden och det påklädda offerskapet blivit en karriärstrategi, självömkan ett sätt att vinna fördelar. Den hårt arbetande undersköterskan, som möjligen skulle ha anledning att klaga lite över en hård tillvaro, har inte den plattform som Noor Karim kan stoltsera med. De hörs inte, och de har inte tid eller ork att beklaga sig.

För anhängare av de traditionella klassperspektivet har begreppen ”vi” och ”gemenskap” alltid varit viktiga. När det nu skapas nya, eller snarare nygamla gemenskaper, nya ”vi” som inte bygger på klassbakgrund utan förenklat på uppdelningen ”de som bygger bilarna kontrat de som bränner dem”, slår det slint.

I dag finns det en utbredd besvikelse riktad mot socialdemokratin som handlar om att Socialdemokraterna har övergett jämlikhetstanken och klassperspektivet, samt att maktpartiet inte nog har anammat extremvänsterns identitetspolitiska agenda.

Det är utifrån detta vi ska förstå Karims kritik mot att Stefan Löfven (visserligen under galgen) kopplade ihop invandring och brottslighet, att Magdalena Andersson uttrycker att hon inte vill att vi ska ha Somalitowns i Sverige samt att tidigare arbetsmarknadsminister Eva Nordmark lyfte det uppenbara att invandrarkvinnor inte borde skaffa fler barn än de kan försörja.

Allt detta är obekväma sanningar som den extrema vänstern vägrar se. Det är ganska få som inte ser kopplingen mellan stor invandring och hög kriminalitet bland just invandare. Det är inte många utanför Centerpartiets riksdagsgrupp som ser etniskt segregerade områden som exotiska inslag i det svenska folkhemmet. Och det är nog allt färre som inte begriper att det är ett problem när invandrarkvinnor som vare sig arbetar eller har lärt sig språket och föder fem eller sex barn.

Noor Karims problemförnekelse och alternativa verklighetsbeskrivning får stöd av allt färre. Och ju fler som möter verkligheten där ute, desto mer vill hon distansera sig från den. Då växer också känslan av utsatthet och av att vara ett offer. Något som dessutom verkar vara en ganska bra affärsidé.