Vad är svenskar beredda att offra för att uppnå en förändring?

Svenskar är kända för att vara konflikträdda. Det tycks ligga i vår karaktär, vårt sätt att vara, att hellre knyta näven i fickan än att ställa till med ”bråk”. Detta kan spåras långt bakåt i tiden. Den svenska allmogen har uppfattats som flitig, ärlig, hederlig och kanske i någon mån lite korkad. En befolkning som vet sin plats gentemot överheten, som inte ställer orimliga krav, som sätter en ära och stolthet i att klara sig själv.

Detta kom att förändras något efter folkskolans tillkomst. Människor började ställa andra krav. Man fann sig inte i vad som helst längre. Ett exempel är när Sverige drabbades av hungernöd åren 1867-69, då delar av landet svalt. Här började svenskar protestera, visserligen ur den djupaste nöd och desperation. Och ärligheten var inte så viktig längre, ty den som svälter tar till alla medel för att överleva. Inklusive att stjäla.

Många valde emellertid att ge sig av. Att lämna landet för gott. Som alltid var det inte de allra fattigaste som gav sig av utan det som kan beskrivas som mellanskiktet. Vissa sålde hus och ägodelar och lämnade Sverige för Amerika, som man sade då.

I Svälten: hungeråren som formade Sverige beskriver Magnus Västerbro hur Sveriges politiska elit hanterade problem på 1860-talet. Det är skrämmande likt sättet på vilket det moderna etablissemanget agerar och liknar närmast en lathund för socialdemokrater. Ty precis så här agerar de. I fråga efter fråga.

Ur Magnus Västerbros Svälten: hungeråren som formade Sverige.

Ofta frågar sig svenska folket hur vi kunnat hamna där vi är, varför ett problem tilläts växa sig så stort, hur det kunde gå så långt. Kanske finner vi svaret ovan, nämligen att det är så här som svenska politiker har hanterat problem de senaste 150 åren.

Dessvärre är det inte endast etablissemangets sätt att vara som tycks anmärkningsvärt beständigt. Även folkets oförmåga att protestera, ovilja att ”störa ordningen” och rädsla för att hamna i konflikt består. Hungeråren vid 1860-talets slut tycks vara en anomali. Visst har det förekommit strejker och större oro, men även dessa är extrema undantag om vi ser till Sveriges moderna historia. Utgångsläget är att det sker en förhandlingslösning.

Detta kan tyckas sympatiskt. När vissa kastar skor på varandra i sina parlament och sprider sopor på gatorna i protest, sätter vi oss som vuxna människor ned och förhandlar. Problemet med detta är att vi visserligen löser ut en knut för stunden men sällan adresserar grundproblemet. Vi åstadkommer inte de stora förändringar som ofta skulle behöva ske.

Månne handlar det om ett slags konflikträdsla. Samtidigt är det knappast hela förklaringen, ty att ställa krav är något som den moderna människan är tämligen duktig på. Dessvärre tycks många inte ha förmågan att dra en parallell mellan upplevda samhällsproblem och politiskt ansvar utan fortsätter att rösta på de politiker och partier som har skapat problemen.

Därutöver finns ytterligare en faktor som inte ska underskattas: människans bekvämlighet. Det är inte bara jobbigt att protestera, det är även jobbigt att göra livsförändringar. Ty om vi ska åstadkomma en förändring räcker det inte att bara lägga en annan lapp i lådan vart fjärde år. Den som vill uppnå något måste gå i krig mot hela systemet, på alla nivåer. Och det är inte lätt. Det medför risker för det sociala livet, för arbetslivet och därmed i någon mån för hela ens existens.

Kanske är det så att det krävs en riktigt djup kris för att svenska folket, likt 1860-talets svenskar, ska förmås att protestera. Eller är den moderna svensken så fastbunden i det moderna samhällets tentakler att vi helt enkelt inte kan bryta oss loss? Precis som för 150 år sedan ser många ingen annan utväg än att emigrera.