Det pågår en värderingarnas kamp i världen. Detta manifesteras på slagfältet i Ukraina men också i Öst- och sydkinesiska sjön runt Taiwan. Hur ska vi västerlänningar ställa oss till denna kamp och är det självklart var vi landar?

Demokrati. Yttrandefrihet. Personlig integritet. Rättsstat. Vår västerländska demokrati vilar på ett antal ideal som vi ser som universella och grundläggande för ett någorlunda hyggligt samhälle. Dels vill vi kunna välja och avsätta våra politiska företrädare. I en representativ demokrati fattas dagliga politiska beslut via framröstade företrädare. Dels vill vi kunna känna en trygghet i att inte bli kastade i fängelse på obestämd tid för att vi kritiserat regeringen. En rättsstat ska garantera våra rättigheter och, när fel har begåtts, ge oss upprättelse.

På andra sidan står stater som Ryssland och Kina. Ryssland tillhör skaran av länder som håller parlaments- och presidentval men där systemet är riggat. Genom systematiskt valfusk, ändrade vallagar och en opposition som antingen fängslats, mördats eller tvingats fly landet har Vladimir Putin kopplat ett stadigt grepp. Den opposition och de medier som tillåts agera går helt i regeringens ledband. Den finns alltså därför för syns skull och är en del av charaden. Ryssland är sålunda tydligt auktoritärt, och det förvånar inte att sovjettidens angiverisystem tycks vara på väg tillbaka.

Kina är vad jag brukar kalla en digital diktatur. Inget annat land har kommit lika långt i att med digitala medel kontrollera sin befolkning. Genom ett snillrikt system av statliga appar, där WeChat är appen to rule them all, har man genom att erbjuda bekvämlighet tagit individens integritet och satt henne fullständigt under Kommunistpartiets lupp. Vilket inte var så svårt eftersom personlig integritet är ett tämligen främmande begrepp för kinesen ändå.

I Kina hålls, om vi undantar vissa lokala undantag, inga val. Alla vet att KKP styr och vilka konsekvenserna blir för den som öppet kritiserar eller obstruerar. Under de år jag haft kontakt med landet har Kina gått i alltmer klassiskt auktoritär riktning. Hur kan ens en enpartistat bli mer auktoritär? Exempelvis genom att krångla till visumreglerna, se lite mer skeptiskt på utlänningar, frysa relationer med hela länder vid minsta motståndsyttring samt i allt högre grad börja använda utreseförbud mot egna medborgare (även om det sker i liten skala än så länge).

Ryssland och Kina har uppenbara olikheter, inte minst kulturella, men förenas i att de för närvarande är kleptokratier. Båda länderna är genomkorrupta, toppstyrda och kollektivistiska och styrs av en liten elit som berikar sig.

Trots det som snabbt sammanfattats om Ryssland och Kina ovan, som rent objektivt torde vara tecken på dassiga länder att bo och verka i, kan vi notera en grupp i väst som naivt och storögt låter sig imponeras av dem likafullt. I fallet Kina finns visserligen en del att faktiskt bli imponerad av – landet är i mångt och mycket en ekonomisk framgångssaga de senaste 50 åren och förtjänar givetvis en framskjuten plats på världsscenen. På plats i Kina är det lätt att imponeras av allt från den utbyggda kollektivtrafiken till arkitekturen. Men dessa är ytliga ting i ett i grunden ruttet system.

Ryssland, däremot, är ett land som lyckats med väldigt lite. Det tjänar inte civilisationen i någon högre grad, och den alltmer radikaliserade Dimitrij Medvedev som ifrågasatte Ukrainas rätt att existera borde ställa samma fråga om sitt eget land.

Kina och Ryssland säger sig kämpa för en ”multipolär” värld, ett slags post-amerikansk ordning där andra stormakter, reella eller påstådda, flyttar fram positionerna och respekteras som likvärdiga spelare. USA dominerade världspolitiken under hela 1900-talet, och efter Sovjetunionens fall hade vi under en tid endast en stormakt att förhålla oss till. Det är förstås inte odelat positivt, även om Sovjetunionens fall var lika efterlängtat som det var oväntat när det inträffade.

Kinas växande inflytande i världen, inte minst i egenskap av hela den konsumerande västvärldens fabrik, är något västvärlden måste förhålla sig till. Önskescenariot är inte ett Kina som faller tillbaka i sin utveckling utan tvärtom fortsätter att utvecklas och ser det ömsesidiga beroendet till USA och EU ej som en tvångströja utan som en historisk möjlighet att bygga band. Diskrepansen mellan Kommunistpartiets retorik (respekt för alla länders interna angelägenheter) och praktik (spionage, stöld av teknik och immateriella rättigheter samt kidnappning av utländska medborgare) är dock något vi inte kan ignorera.

Vi kan lyfta blicken en aning och se bortom storpolitiken. Ty den kamp som pågår är också en kamp om värderingar. I Ryssland finns utbredda föreställningar om det ”dekadenta” och degenererade Väst där homosexualitet och kvinnlig frigörelse hotar själva navet i samhällsbygget, ett narrativ som Putin mer än gärna eldar på. Här är det viktigt att inte bli alltför svartvit – det måste gå att kritisera sagostunder med dragqueens och hela Pride-fenomenet utan att anklagas för att gå Rysslands ärenden.

Det pågår, vilket det i viss mån alltid har gjort sedan demokratins genomslag, en världsåskådningarnas kamp. Att Sverige hör hemma i den västliga traditionen av öppenhet, demokrati, rättsstat och individualism är odiskutabelt. Därför är det så intressant att se när somliga lockas av de auktoritära dragen i länder som Ryssland. Vad är det som lockar?

Tvivelsutan finns för Sveriges del stora fördelar i att försöka upprätthålla goda relationer även med länder som vilar på helt andra värderingar, i synnerhet ett viktigt land som Kina. Men vår vänskaplighet måste ha en gräns, och den gränsen går tvivelsutan vid ett anfallskrig mot ett europeiskt grannland.