Under lång tid har det lite förenklat funnits en konflikt mellan höger och vänster i svensk politik som handlar om synen på bidragen. Inte bara om huruvida vi ska ha generösa bidrag eller ej utan också vad bidrag gör med människor och i vilken omfattning det förekommer fusk.

Från högerhåll hävdas ofta att det förekommer ett omfattande bidragsfusk i Sverige som måste stävjas, företrädesvis genom att helt sonika dra in många bidrag eller göra dem mindre generösa. Från vänsterhåll kontras det att det saknas belägg för sådana svepande påståenden och att bidrag och ersättningar är en del av en vital demokrati.

Båda kanske kan vara till viss del sanna samtidigt. Ty samtidigt som det förefaller vara överdrivet att påstå att många fuskar med försörjningsstöd, något som visades när Stockholm gjorde en granskning av så kallade Fut (felaktiga utbetalningar) och fann att återkravet låg på 0,5 procent, är det tvivelsutan så att det finns utbrett fusk på annat håll.

Det har nu framkommit att romska föreningar i Malmö fått miljonbelopp som sedan hamnat i privata fickor. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, konstaterar att de funnit släktskapsjäv, minsann. De som känner ett uns av förvåning, vänligen sätt er i ett hörn.

Regionen betalade mellan 2019 och 2023 ut 855 000 kronor till Romska kulturcentret i Malmö. Efter 2021 har de inte betalat ut något verksamhetsstöd, men pengar har ändå pyntats ut till projekt som romskt språkläger och romsk kulturvecka. Varför Region Skånes skattebetalare ska stå för notan när någon vill anordna en romsk kulturvecka kan någon gärna få förklara närmare.

Aftonbladets Peter Kadhammar, som i år mottog Jolopriset med motiveringen att hans ”journalistiska gärning präglas av nyfikenhet, skepsis och en god portion humor”, hade trots sin erfarenhet och påstådda nyfikenhet ingen aning om att svenska staten har en myndighet som delar ut bidrag till föreningar på etnisk grund.

Det är minst sagt naivt. Vet inte Kadhammar vilket land han lever i? Sverige är officiellt ett mångkulturellt land, och för detta har de rörelser som Kadhammar sannolikt sympatiserar med (ofta underförstått i hans texter) slagits under lång tid. Den mångkulturella stämpeln innebär att den med utländsk bakgrund som flyttat till Sverige och vill främja sin kultur och sina traditioner kan få betalt för att göra det. Oavsett om det handlar om nigeriansk magdans eller att predika islams förträfflighet.

Nog kan det tyckas sympatiskt, åtminstone i teorin, att alla får plats i det svenska samhället, oavsett religiös övertygelse eller sedvänjor. Men här finns det två invändningar. Den ena handlar om att pengar uppenbarligen delas ut till personer med minst sagt tveksamma värderingar, som inte alls delar Sveriges syn på demokrati och mänskliga rättigheter.

Den andra handlar om att själva behovet av bidragen. Vilka skulle konsekvenserna bli om exempelvis en romsk förening inte fick miljonbidrag för en romsk kulturvecka? Skulle den inte bli av? Eller skulle människorna bakom evenemanget möjligen hitta ett annat sätt att finansiera det hela på? Min gissning är att väldigt mycket som i dag finansieras med offentliga medel, det vill säga våra inbetalade skattepengar, skulle kunna bekostas av dem som det faktiskt berör. Och är det inte detta som är ideell föreningsverksamhet på riktigt? Att man inte bara investerar sin tid utan också pengar i det man tror på och brinner för?

Regeringen bör på allvar se över MUCF och dess uppdrag. Ska myndigheten ens vara kvar bör den få ett kraftigt beskuret uppdrag, ty så här kan det inte fortsätta. Detta skulle väcka en storm av kritik, och troligen lär både Liberalerna och Kristdemokraterna lägga hinder i vägen för en reform. Men den vore högst nödvändig.

Avslutningsvis några ord om det mångkulturella Sverige, det land som bland andra Kadhammar inte verkar förstå existerar. Låt oss backa några år. Nationaldagsfirandet på Torekällberget i Södertälje hölls ej för att fira nationen Sverige och vår historia utan den ”demokrati där alla medborgare har samma rättigheter”. Chefen för Torekällberget uttryckte det så här: ”Rättigheterna tillhör individen och är inte bundna till etnicitet, religion eller kultur. Det är det som utmärker Sverige i dag, inte det nationalistiska.”

Vi kan notera att detta var 2015, alltså precis innan migrantkaoset fick Stefan Löfven att tvärvända i migrationspolitiken och miljöpartistiska språkrör att gråta offentligt. Rubriken var den lika talande som fantastiska ”Många olika kulturer firas på Sveriges dag”. Men har så mycket hänt sedan dess? Vi har en situation där multikulturalismen har gått så långt att alla möjliga kulturella påhitt letat sig in på den svenska nationaldagen. Den som är uppmärksam lär hitta en hel del runt om i landet. Även i år.

Var och en som vill främja sin kultur på olika sätt är naturligtvis fri att göra det. I Sverige har vi inte bara yttrandefrihet utan också rätten att organisera oss. Det betyder emellertid inte en automatisk rätt till skattemedel. Offentliga medel ska inte gå till vare sig romska kulturdagar eller Ryska riksförbundet. Ju förr regeringen drar åt bidragskranen, desto bättre.