Det är almedagsvecka, men det känns ovanligt avslaget. Precis som den haussade Järvaveckan bär Almedalen något trött över sig i år. Som om den passerat sin topp sedan några år tillbaka och aldrig blir riktigt vad den en gång var. Och det kanske är lika bra.

Magdalena Andersson använde Socialdemokraternas dag till att kritisera SD och regeringen för såväl den ekonomiska politiken som frånvaron av svar på hur den uttjatade integrationen ska lösas. Något nytt har S-ledaren emellertid inte att komma med. Hon upprepar sådant vi hört i många herrans år: vi ska inte ha utsatta områden, skolorna ska vara bra, alla ska lära sig svenska. Sådant kan en lågstadieelev lära sig att upprepa inför en kamera. Men hur det ska ske är fortfarande oklart.

Magdalena Andersson upprepar i Sveriges Radios utfrågning i Almedalen att Socialdemokraterna inte vill ha några utanförskapsområden eller parallellsamhällen. Ett sätt att lösa segregationen är att blanda upp befolkningen. Rika och fattiga, hyresrätter och bostadsrätter, villor och radhus. Alla ska bo och trivas tillsammans i ett enda stort paradis.

Eller som S-toppen Jonas Attenius uttrycker saken: ”Det är viktigt utifrån ett socioekonomiskt perspektiv att få blandning.” Lawen Redar, som skickats fram som något slags sanningssägare i partiet, förtydligar vad det innebär i praktiken:

Vi menar allvar med att vi tänker bryta segregationen och använda bostadspolitiken som en motor i det arbetet.

S har ett stämmobeslut på att verka för ”en bra mix” av upplåtelseformer. Magdalena Andersson vill däremot inte tvinga någon att flytta. Allt ska ske med morötter och frivilliga överenskommelser i en så kallad Sverigeförhandling mellan staten och kommunerna.

Detta är bortom naivt. Idén att blanda befolkningen hade möjligen fungerat om den politiken fanns på plats redan vid 2000-talets början och Sverige varit förberett på att ta emot hundratusentals människor. En miljon invandrare senare är det i praktiken omöjligt att genomföra, och det begriper rimligen de flesta. Om nu S-ledningen själva tror på detta borde de göra en grej av att de själva föregår med gott exempel. Hela partiledningen borde flytta till närmaste utanförskapsområde och kalla till presskonferens.

Andersson vill att den som har kommit i arbete och blivit medelklass ska stanna kvar i sitt utanförskapsområde för att bidra till en bra socioekonomisk blandning. Det finns ingen förälder som skulle offra sin familj på ett integrationsaltare. Alla söker givetvis vägar till tryggast möjliga boende och bästa möjliga skolor för sina barn. Om politikerna lyckas öka tryggheten genom att bekämpa kriminaliteten och rusta upp slitna hyreshus kommer fler välja att bo kvar. Men någon inflyttning av andra socioekonomiska grupper är inte sannolik.

Det är intressant att se Socialdemokraternas positionering nu. Efter makttillträdet 2014 hävdade partiet att det inte fanns några gränser för hur många asylsökande Sverige kunde ta emot. Sverige ska vara en fristad, sades det då, och det var asyltrycket i världen som styrde hur många som kom hit. Inte svensk migrationspolitik.

I dag hävdar S-ledaren tvärtom att det är ”helt avgörande” att ha en stram migrationspolitik för att klara integrationen. Såtillvida har Socialdemokraterna med rejäla kliv närmat sig den sverigedemokratiska problembeskrivningen. Men det gäller som bekant alla partier utom V, C och MP, händelsevis just de tre partier som Socialdemokraterna måste komma överens med efter en eventuell valseger.

Det är mycket som har förändrats i den socialdemokratiska retoriken de senaste tio åren. Magdalena Andersson säger sig nu vilja se ”ett Sverige där flaggan hissas på alla torg och att alla kan vara med i en samhällsgemenskap.”

Detta uttalande sticker onekligen ut, men Sveriges Radios journalist verkade missa innebörden i det S-ledaren uttalade. Ty Andersson signalerar ett brott med partiets tidigare mångkulturalistiska syn på Sverige som ett land där världens alla fanor vajar, där alla språk talas och där detta i sig är en stor styrka för landet.

Det är intressant. Menade hon ens vad hon sade? Och hur ska partiet kunna driva den linjen tillsammans med partier som i realiteten önskar fri invandring och lägre krav på den som invandrar?