Natten mot söndagen slogs ett nytt bistert rekord när Ryssland skickade 573 drönare och missiler mot Ukraina. Enligt ukrainska myndigheter användas luftvärnets fulla kapacitet för att bekämpa angreppet.

Det massiva angreppet till trots får den ryska sommaroffensiven nog ändå sägas ha stannat upp. Även om moskoviterna rör sig framåt vid gränsen mot Dnipropetrovsk är framgångarna sett till hela fronten tämligen blygsamma, och vid Sumy går Ukraina till motanfall. Det förefaller nu också bekräftat att ukrainska styrkor fortfarande verkar inne i Kurskregionen.

För den som tvivlar på vad Putin vill med Ukraina gjorde diktatorn för en tid sedan på S:t Petersburg International Economic Forum ett uttalande om att ryssar och ukrainare är ”ett folk” och att hela Ukraina därmed tillhör Ryssland. Fullständigt historielöst, förstås. Däremot kräver han inte en villkorslös ukrainsk kapitulation, vilket ju är generöst givet Kremls propaganda om hur bra kriget går för rysk del.

Varhelst en rysk soldat sätter ned foten är ryskt, påstår Putin. Därmed kan vi väl lägga alla föreställningar om att Putin bara vill ”befria” delar av östra Ukraina och stå upp mot Nato åt sidan? Människor som använder huvudet som hatthylla kommer fortsätta att tro att Rysslands krig i Ukraina handlar om Natos östexpansion. Men den som lyssnar på vad Putin faktiskt säger inser att han ganska sällan använt Nato som förevändning för sitt krig, även om det självfallet har skett då det appellerar till hans västliga publik och passar in i det antivästliga narrativet och idén att Ryssland endast ”försvarar sig”.

Ryssland kan med Winston Churchills ord beskrivas som ”en gåta, svept i mystik, inslagen i en rebus”. En sådan hållning leder emellertid ingenvart. Det är viktigt att förstå de ryska bevekelsegrunderna och perspektiven, oavsett hur absurda dessa kan framstå i västerländska ögon. För ryssarna är de på riktigt.

Hur kan ryssarna stödja en diktator som invaderar grannländer och lägger 40 procent av statens budget på militär och säkerhet i stället för att utveckla landet? ”Putin är Putin för att Jeltsin var Jeltsin”, som Oscar Jonsson skriver i sin bok Hotet från Ryssland. Vi ska inte underskatta rädslan för att återgå till det kaos som omställningen från planekonomi till marknadsekonomi innebar. Ryssarna såg fallande medellivslängd och ekonomisk ruin, och lägg därtill den skam som Boris Jeltsin ansågs dra över landet. Här finns paralleller till Kina, där ledningen exploaterar folkets rädsla för luàn (乱), kaos, om systemet skulle börja luckras upp.

Kreml beskyller ständigt Väst för att underminera Rysslands ställning. Genom dessa glasögon är allt som uppfattas som ett hot, må det vara västvänliga regeringsskiften i grannländer eller protester mot Putin på hemmaplan, orkestrerade av USA och Europa. Ur detta perspektiv är Ukraina blott en marionett, ett land utan egen vilja och själ.

I så måtto anser Putin och det ryska ledargarnityret att Moskva befinner sig i ett evigt krig mot Väst. Demokratiska grannländer som lutar åt Väst blir indirekta hot mot Ryssland. Att Georgien och Ukraina omöjligt skulle kunna utgöra ett existentiellt hot mot den ryska federationen är uppenbart för alla andra. Men det spelar ingen roll när det inte är uppenbart för Moskva.

BBC-journalisten Steve Rosenberg ställde en fråga på Putins årliga presskonferens som markerade ännu ett år vid makten. Med massiva ryska förluster i kriget, utländsk trupp på rysk mark för första gången sedan andra världskriget, inflation och en betydligt längre gräns mot Nato nu än 2022, anser Putin att han tagit hand om Ryssland?

Putins svar var ett tveklöst ja. Enligt Putin har Ryssland återvunnit sin självständighet tack vare honom. Det är nästan så att man ser Francis Urquhart från 80-talsserien House of Cards framför sig då Ian Richardsons karaktär mitt i krisen säger att han gett Storbritannien dess stolthet åter.

Detta är Putins världsbild, och den styr Moskva sedan ett kvartssekel och vem vet hur länge till. Den knyter an till en lång rysk historia, där folkstyre är en anomali och där styrka och våld är det språk som pratas. Detta måste vi förhålla oss till. Europas upprustning är ett tecken på att vi börjar förstå.


Putins sätt att ge Ryssland självbestämmande slår ned i Charkiv.