Under onsdagen ska nya fredssamtal mellan Ukraina och Ryssland ske i Istanbul. Ingen kan hysa några större förhoppningar om resultaten av dessa samtal, men syftet med Ukrainas inbjudan är knappast heller att ta några relevanta steg mot en fred. Det är snarare att visa Donald Trump att de har initiativet när det kommer till att nå en fredsuppgörelse, och att det är ryssarna som saboterar dessa varje gång.

Detta är viktigt givet Trumps nya deadline till den ryske presidenten, den femte i ordningen om jag har räknat rätt. Vladimir Putin har förstås ingen som helst intention att åstadkomma en vapenvila eller en rimlig fredsuppgörelse den närmsta tiden, vilket de upptrappade bombningarna av civila ukrainare tydligt signalerar. Förmodligen kan endast bakslag på slagfältet få den ryske ledaren på andra tankar.

Sedan jag besökte Kyiv i början av maj har mycket hänt. Då gick visserligen flyglarmet, men huvudstaden var inte utsatt för hundratals drönare åt gången. Jag behövde aldrig uppsöka skyddsrum. Det gick att turista. Det var hanterbart. Det ryssarna nu har gjort är att öka sin produktion av kamikazedrönare och skenmål så pass mycket att de kan sätta in över 500 om dagen.

Ukraina och Ryssland kom överens om att ett stopp för angrepp mot infrastruktur, vilket inkluderar energianläggningar och oljeraffinaderier. Detta höll Ryssland som bekant inte, och nu ägnar sig Putin åt att terrorbomba den ukrainska huvudstaden hårdare än någonsin tidigare under kriget.

Ukraina har hållit tillbaka, dels för att hedra överenskommelsen och dels för att inte uppröra Trump alltför mycket. Men trots Trumps hårdnande retorik mot Putin, löften om återupptaget militärt stöd till Ukraina och hot om sanktioner mot alla som köper rysk olja och gas, verkar Putin förvissad om att inget kommer hända på riktigt. Eller att konsekvenserna inte blir så svåra att de inte går att hantera. Kriget är viktigare än allt annat.

Det är således dags för Ukraina att släppa på handbromsen och återgå till att bomba raffinaderier. De kan, faktiskt, även slå mot civila ryssar. Det är inte troligt att Ukraina kommer göra detta i någon högre grad då det skulle riskera att uppröra Väst, men givet den upptrappade terrorn mot den ukrainska civilbefolkningen har de all rätt att slå tillbaka. Precis som de allierade gjorde mot Tyskland och Japan under andra världskriget.

Problemet med terror är att det sällan eller aldrig ger avsett resultat. Lika lite som den brutala 100:1-principen gentemot partisanerna till följd av deras attacker mot tyska soldater under andra världskriget lyckades få bukt med problemet, kommer ukrainarna falla på knä och ge sig till följd av de ryska terrorbombningarna. Detta blev vi på ett sätt extra varse under gårdagskvällen när ukrainare för första gången sedan den fullskaliga invasionen tog till gatorna för att protestera mot sin egen regering.

Efter att det ukrainska parlamentet röstat igenom lag 12414 har Volodymyr Zelenskyj undertecknat den. Lagen, som ger den av presidenten tillsatte riksåklagaren rätt att styra över de två antikorruptionsorganen Nabu och Sapo, resulterade i att tusentals demonstrerade på gatorna i Kyiv, Lviv och Odesa. De skanderade bland annat att de inte vill tillbaka till den korrupte expresidenten Janukovitjs tid.

Zelenskyj motiverar lagen med den är ett sätt att hindra rysk påverkan i antikorruptionsarbetet. Kritiker menar i stället att den riskerar att underminera rättsstaten och i värsta fall är ett sätt för Zelenskyj att skydda sina närmaste.

Det är mycket vi som utomstående inte vet här. Har antikorruptionsarbetet stött på patrull på grund av rysk påverkan? Finns det fraktioner inom ukrainsk politik som försöker sätta dit varandra och rädda sitt eget skinn? Finns det legitima skäl att flytta kontrollen över antikorruptionsorganen närmare presidenten? Allt detta är oerhört svårt att uttala sig om som utomstående observatör utan intrikat kännedom om ukrainsk inrikespolitik.

Situationen är hursomhelst en påminnelse om två saker: dels att Ukraina alltjämt har betydande problem med korruption, vilket ingen förnekat, och dels att ukrainarna är ett folk med ryggrad. Inte ens under brinnande krig accepterar de den här sortens lagstiftning utan tar till gatorna. Intressant nog påstår inte ryssvännerna att protesterna är orkestrerade av USA och EU denna gång.

Emellertid säger det också något om Ukraina som land att dylika demonstrationer över huvud taget kan hållas. Något liknande är förstås otänkbart i Ryssland i dag, och det är trots det prekära läget lite uppfriskande att se att folk faktiskt bryr sig om sin demokrati och rättsstat. Det är ju trots allt om detta kriget i grunden handlar.

Lita på att Kreml följer skeendet med stor aptit och nyfikenhet, redo att underblåsa en splittring som skulle kunna få Zelenskyj på fall och resultera i en mer ryssvänlig regering. Det vore ett ryskt drömscenario.

Nu behöver det inte gå så långt. Zelenskyjs ledarskap ska prövas i allmänna val när kriget är över, och oavsett hur kriget går lär hans chanser att bli omvald vara begränsade. Efter att ha styrts av en krigspresident längtar Ukraina sannolikt efter en fredspresident, och dessa två är sällan en och samma person.