Så har Johan Forssell slutligen klivit fram ur skuggan som den som i media kallats ”ministern” den senaste tiden. Bakgrunden är att hans sambos då 15-åriga son umgåtts i det som beskrivs som högerextrema kretsar, vilket vänsterextrema Expo var först med att avslöja.

Sedan dess har medierna och de politiska motståndarna legat på. Alla kräver svar. Vissa kräver avgång. Anders Lindberg verkar se det inträffade som något alldeles oerhört, i stil med Kubakrisen 1962.

Nu håll gamla tweets om föräldraansvar emot honom. Så också migrationsministers tal om utvisning för bristande vandel. Det är så lågt och, för att använda partikollegan Fredrik Kärrholms ord, tarvligt. Men inte oväntat. Så här fungerar politik. Den är smutsig, oresonlig och ofta orimlig.

Däremot brukar svenska politiker hålla sig för goda för att blanda in varandras barn och använda dessa som slagträ i den politiska boxningsringen. I så måtto är detta ett ganska ovanligt övertramp. Det finns ingen anledning för Forssell att avgå. Däremot finns det en del berättigade frågor som behöver besvaras. Om nu sonen deltagit i våldsbejakande miljöer samtidigt som hans far är statsråd och dessa två har delat frukostbord och myssoffa på fredagarna, har det funnits risk för informationsläckage?

Mycket är oklart, men givet pojkens ringa ålder kan vi utgå från att han inte varit en ledande profil i vit maktmiljön utan möjligen en lärjunge. Därmed inte sagt att han inte skulle kunna föra information vidare till dem som är det. Saken behöver sålunda redas ut. Men nationens säkerhet används som svepskäl – drevet handlar givetvis om att skada regeringen så mycket som möjligt med ett drygt år kvar till valet. Det är klassisk politisk pajkastning.

Frågan som reses av oppositionens och dess mediers agerande här är om det blir prejudicerande för hur politisk debatt kommer bedrivas framgent. Kan vi förvänta oss ett liknande drev om en framtida socialdemokratisk minister umgås i vänsteranarkistiska eller kommunistiska kretsar? Ty all extremism ska väl hanteras lika?