Dubbelt så många svenska barn som genomsnittet får en ADHD-diagnos. Barn- och ungdomspsykiatrin är överlupen av barn som vill ha sin diagnos, vilket skapar enorma köer för dem som är i behov av akut psykiatrisk hjälp för sitt mående. Hur kunde det bli så här och vad ska vi göra åt det?
Något är sjukt i Sverige. I år beräknas andelen svenska pojkar som får en ADHD-diagnos nå 15 procent, mer än dubbelt så högst som det internationella snittet. Än en gång sticker Sverige ut internationellt. Än en gång tar vi det för givet utan att reagera. Keep calm and carry on.
En annan anmärkningsvärd sak är detta: trots att ADHD till stor de tros vara ärftligt och borde vara vanligast bland barn till föräldrar med låg utbildning dominerar barn från välbärgade hem i statistiken. Alla som sett föräldrar strida för att deras barn ska få en diagnos är kanske inte förvånade.
Man kan ana att det handlar om att få minsta avvikelse bortmedicinerad. En diagnos frikänner också föräldern från misstag eller fel i föräldraskapet. Det var inte vi föräldrar, det var diagnosen som gjorde att Kalle blev som han blev. Men det handlar också om att ge barnet bästa möjliga förutsättningar med det allmännas stöd – en ADHD-diagnos kan nämligen ge barnet rätt till extra stöd och individuella anpassningar.
Enligt en studie från Socialstyrelsen handlar 7 av 10 besök på BUP om diagnosen. Det räcker för att förstå vilka enorma resurser ADHD och vår hantering av den slukar. Lägg därtill skolan, som förväntas anpassa sig till den växande gruppen diagnosticerade med särskilda behov.
Det kan omöjligt vara så att andelen barn med ADHD i Sverige vida överstiger det internationella snittet på detta sätt. Den enda rimliga förklaringen är att vi överdiagnosticerar.
Nu när diagnoser till och med ställs över telefon har vi förhoppningsvis nått toppen på denna bedrövliga utveckling. Skälet är förstås enkelt: pengar. Och så länge behovet hos kunderna på denna marknad är omättligt, kommer Sverige fortsätta att sticka ut. Vi kommer fortsätta anpassa våra system efter föreställningen att svenska barn i högre grad än alla andra har ADHD. Utan att det finns någon rimlig förklaring till det.
Socialstyrelsen är inne på något viktigt i sin rapport. Det går att få ned andelen diagnoser genom att ställa rätt frågor tidigt. Hur sover barnet? Har barnet med sig mobilen i sängen? Rör det på sig eller ägnar det mest tid framför en skärm?
Redan här kan vi förmodligen hitta andra förklaringar till barnets beteende och med väldigt enkla och sunda metoder komma tillrätta med mycket av detta. Vore det inte att föredra framför att pumpa i barn amfetaminliknande preparat som första åtgärd?
Om skola och förskola inte ger rätt resurser till barn med problem blir resultatet just detta. Föräldrarna kräver att barnen får en diagnos. Då får barnet extra resurser. Så om lärare får bättre möjligheter att säga ifrån till stökiga barn och sätta en del av dem i speciella klasser så löses mycket av detta. De klasser för stökiga barn som fanns när jag gick i skolan togs ju bort. Alla elever skulle gå tillsammans. Det blev inte bra för nån.
Det kunde vara något för regeringen att ta tag i. Men neej, inte heller det mäktar man med.
På sitt sätt kan man väl se det som en framgång att barnet själv inte definierar sin diagnos? Då skulle klassrummen och undervisningen behöva anpassas till både katter, känguruer och nalle-björnar.
Psykolog verkar vara ett av synnerligen få framtidsyrken i Sverige om inte också det geschäftet AI-anpassas.
Föräldrar som själva missbrukar eller säljer preparaten ser till att även deras barn får utskrivet rolig medicin? Det är Amfetamin och liknande, klart man mår bra när man tar det, till att börja med. Jag har själv missbrukat Amfetamin och även tagit ADHD medicin.
Helt galet att skriva ut den skiten till BARN!
Prova själv att ta samma dos och se vad som händer. ”Det har inte samma effekt på dig som på en som har ADHD kan folk säga”
Aha, så det tror du, säger jag.
Jag känner folks om absolut inte har ADHD som fått diagnosen och medicin utskrivet, vissa får sina liv förstörda.
Det verkar finnas en övertro i att det finns en lösning, bara barnet får en diagnos. Man verkar inte fundera över vad det kan innebära för den diagnosticerade i framtiden. Att få en diagnos som könsdysforisk verkar viktigt för en del.
Håller med om det du skriver om sömn, skärm etc. Inte bara hos barnen, en del föräldrar borde kanske rannsaka sig själva och fundera över hur goda förebilder de är.
Nå, skolan är bortskänkt till riskkapitalister på börsen numera. Vinstmaximering är det viktiga. Skit i ungarna – de finns bara där för att tjäna pengar på. Glöm samhället för övrigt, det är kommunistiskt tänkande. Satsa på dig själv, skit i andra. Mest pengar vinner. Marknaden är gud.
För ovanlighetens skull (!) tar kamrat Jan magstöd i SN (Socialdemokratiska Narrativet) och visar varför hans sossiska insikter alltid är jämlikt nödvändiga. Ett kommunistiskt tänkande kan inte innehålla ADHD som är en borgerlig åkomma.
Tack kamrat för den åsikten!
Mestadels handlar många diagnoser på barn om föräldrarnas brist barnuppfostran och deras brist på att sätta gränser för deras barn. Många av dessa ADHD diagnoserade ungar behöver bara ett ordentligt kok stryk, som jag själv fick när man gick över gränserna.
Stryk vid uppkäftighet är ett tecken på hälsosam yngelvård.
Ja jag håller faktiskt med i stort. Jag har arbetat som lärare på gymnasienivå och bristen på uppfostran och gränssättning från föräldrarnas sida är tyvärr en bristvara i alltför många fall. Alldeles för många föräldrar lever i tron att skolan ska sköta uppfostran av deras ungar. Skolans uppgift är att lära ut kunskaper till eleverna, inte syssla med barnuppfostran. Det är föräldrarnas förbannade skyldighet att sköta den delen.