Dubbelt så många svenska barn som genomsnittet får en ADHD-diagnos. Barn- och ungdomspsykiatrin är överlupen av barn som vill ha sin diagnos, vilket skapar enorma köer för dem som är i behov av akut psykiatrisk hjälp för sitt mående. Hur kunde det bli så här och vad ska vi göra åt det?

Något är sjukt i Sverige. I år beräknas andelen svenska pojkar som får en ADHD-diagnos nå 15 procent, mer än dubbelt så högst som det internationella snittet. Än en gång sticker Sverige ut internationellt. Än en gång tar vi det för givet utan att reagera. Keep calm and carry on.

En annan anmärkningsvärd sak är detta: trots att ADHD till stor de tros vara ärftligt och borde vara vanligast bland barn till föräldrar med låg utbildning dominerar barn från välbärgade hem i statistiken. Alla som sett föräldrar strida för att deras barn ska få en diagnos är kanske inte förvånade.

Man kan ana att det handlar om att få minsta avvikelse bortmedicinerad. En diagnos frikänner också föräldern från misstag eller fel i föräldraskapet. Det var inte vi föräldrar, det var diagnosen som gjorde att Kalle blev som han blev. Men det handlar också om att ge barnet bästa möjliga förutsättningar med det allmännas stöd – en ADHD-diagnos kan nämligen ge barnet rätt till extra stöd och individuella anpassningar.

Enligt en studie från Socialstyrelsen handlar 7 av 10 besök på BUP om diagnosen. Det räcker för att förstå vilka enorma resurser ADHD och vår hantering av den slukar. Lägg därtill skolan, som förväntas anpassa sig till den växande gruppen diagnosticerade med särskilda behov.

Det kan omöjligt vara så att andelen barn med ADHD i Sverige vida överstiger det internationella snittet på detta sätt. Den enda rimliga förklaringen är att vi överdiagnosticerar.

Nu när diagnoser till och med ställs över telefon har vi förhoppningsvis nått toppen på denna bedrövliga utveckling. Skälet är förstås enkelt: pengar. Och så länge behovet hos kunderna på denna marknad är omättligt, kommer Sverige fortsätta att sticka ut. Vi kommer fortsätta anpassa våra system efter föreställningen att svenska barn i högre grad än alla andra har ADHD. Utan att det finns någon rimlig förklaring till det.

Socialstyrelsen är inne på något viktigt i sin rapport. Det går att få ned andelen diagnoser genom att ställa rätt frågor tidigt. Hur sover barnet? Har barnet med sig mobilen i sängen? Rör det på sig eller ägnar det mest tid framför en skärm?

Redan här kan vi förmodligen hitta andra förklaringar till barnets beteende och med väldigt enkla och sunda metoder komma tillrätta med mycket av detta. Vore det inte att föredra framför att pumpa i barn amfetaminliknande preparat som första åtgärd?