Håller regeringen på att slarva bort chanserna att vinna nästa val? Att ekonomin inte verkar bli någon draghjälp i nästa års valrörelse står redan klart. Skjutningarna har visserligen halverats denna sommar jämfört med den förra, men då sticker i stället bombdåden iväg, och oppositionen försitter inget tillfälle att utmåla regeringens kriminalpolitik som ett fiasko.

Moderaterna gick till val på att ”få ordning på Sverige”. Det handlade om den låga tillväxten, den skenande grova brottsligheten, migrationen och de externa hoten som bland annat skulle tacklas med ett Natomedlemskap. Moderaternas självbild har alltid varit att det är ett regeringsbärande parti. Månne lite tråkigt, men pålitligt och trovärdigt. Denna självbild har nu fått sig en törn. Men framför allt lär förtroendet hos väljarna ha påverkats, och detta i ett redan ogynnsamt läge.

Samtidigt syns tydliga sprickor i det annars förvånansvärt smidiga Tidösamarbetet. Frågan om hur Sverige ska förhålla sig till Israels krig i Gaza splittrar Tidöpartierna, och både Jimmie Åkesson och Ebba Busch går ut och kritiserar regeringens officiella linje.

Mycket av detta går att spåra tillbaka till Ulf Kristerssons ledarskap. Han tycks ha ett sviktande omdöme och framför allt saknar han förmågan att sätta ned foten och visa vem som faktiskt leder regeringen. När det stormar försvinner han. Faktum är att det verkar kunna storma hur mycket som helst i leden utan att statsministern förefaller mer än marginellt påverkad. Eller ens intresserad.

Den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholms klanteri blir snart föremål för en rättslig påföljd. Oavsett hur det går i rätten kommer hela historien att hänga kvar som en kvarnsten om Kristerssons hals. Han låter anställa en barndomsvän till en synnerligen framskjuten position. Kompisen gör bort sig fullständigt genom att glömma kvar sekretessmärkta handlingar på en kursgård. Vilket förbannat slarv, som Darth Vader skulle ha uttryckt det.

Landerholms ersättare blev inte långvarig. Han visar sig ha lagt ut nakenbilder på en bögdejtingsajt vilket förstås inte går för sig om man ska ha en så utsatt position som nationell säkerhetsrådgivare. Ridå.

Nyligen framkom att en pärm med anteckningar från Kristerssons möte med Turkiets president Erdogan glömdes kvar på en toalett på Arlanda i november 2022. Pärmen, som enligt regeringskansliet inte innehöll säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter men som enligt DN delvis omfattades av utrikessekretess, hittades en av städare. Ridå igen.

Det kommer bli svårt för Tidöpartierna att påvisa att de ”fått ordning på Sverige” efter fyra år vid makten. Bilden av en slarvande administration som anställer vänner som gör bort sig, glömmer sekretessbelagda dokument på toaletter och har svårt att få något gjort kommer trummas av in oppositionen. Och det är svår att värja sig mot.

Därmed inte sagt att ingenting har gjorts. Positiva steg i rätt riktning har tagits i migrationspolitiken, kriminalpolitiken, energipolitiken och skolpolitiken. Upprustningen av försvaret fortsätter. Regeringens orubbliga stöd till Ukraina, som har full uppbackning i riksdagen, är berömvärt och viktigt.

Det är möjligt att reformtempot är högt i svenska mått mätt, men många väljare upplever det inte riktigt så. Det har funnits orealistiska förväntningar på vad regeringen ska åstadkomma på fyra år, och det är givetvis primärt Kristerssons eget fel. Han har hamrat in begreppet paradigmskifte, både före och efter makttillträdet. Det är inte orimligt att förvänta sig en hel del av detta.

Om det bidde blott en tumme av alltsammans är för tidigt att säga. Det är först några mandatperioder fram som vi kan se resultatet av kärnkraftsatsningen, omstyrningen av skolan och kampen mot gängkriminaliteten. Det roliga med mandatperioder är att det då kan vara en socialdemokratisk regering som lägligt nog kan ta åt sig äran av positiva förändringar som Tidöregeringen ansvarade för.