Det råder en påtaglig nervositet i Europa just nu. Mötena mellan regeringscheferna tycks avlösa varandra. Allt handlar förstås om Donald Trumps kommande möte med Vladimir Putin. Nervositeten är befogad. Men också självförvållad.

Genom att förlita sig alldeles för mycket på USA historiskt och den tidigare Bidenadministrationen efter 2022 har EU bundit ris åt egen rygg. Nu rustar Europa upp och ökar sitt stöd till Ukraina. Men det är onekligen en senkommen insikt. Många vapensystem som försenats från både Europa och USA hade gjort nytta 2022 och året efter, men kriget har förändrats sedan dess. Stridsvagnar och artilleri har inte samma betydelse i dag som då. I dag har drönarna fått en helt annan betydelse, och den ukrainska manskapsbristen löses inte med västerländska vapensystem.

Få bedömare tror att mötet mellan de två ledarna kommer att resultera i något rimligt att ta ställning till för Ukraina och Europa. Farhågan, och den är högst berättigad, är att Putin ska prata bort Trump och lägga krav på bordet som Zelenskyj och Ukraina omöjligt kan gå med på för att därigenom kunna peka ut Ukraina som motståndare till fred.

Det finns ett antal berättigade skäl till oro. Ett sådant är att Trump tycks byta hållning nästan varje vecka, förmodligen beroende på vem han sist pratade med. Det finns ingen förutsägbar linje, och denna lynnighet och ombytlighet är en mardröm för alla som vill se ett stabilt och pålitligt amerikanskt ledarskap. Vi vet helt enkelt inte var vi har USA från vecka till vecka.

Ett annat är att Trump helt uppenbart saknar kunskap i frågan. Det är inte en presidents uppgift att vara expert, men eftersom Trumps självbild är att han redan kan allting lyssnar han förmodligen inte på personer som faktiskt vet något om Ukraina, Ryssland, krigets natur och orsaker. En sådan person är ingen match för en monologsugen Putin.

Ett tredje skäl är att Trump alltid sätter sina egna intressen främst. Inte Europas, Ukrainas eller ens USA:s. Visst vill han bli hågkommen som den store fredsmäklaren som fixade fred i Ukraina, men om det inte går kommer Trump inte lägga mer tid och kraft på att försöka utan skylla sitt eget misslyckande på parterna, möjligen mest på Zelenskyj som han alltjämt kritiserar öppet. Ingen skugga får falla på Trump.

Trump visade med skrämmande tydlighet hur han ser på kriget på den senaste presskonferensen när han pratade om ”landutbyten”. Han ser frågan som en fastighetsmagnat ser på en fastighetsaffär. Trump kallade Ukrainas ockuperade kuststräcka för ”ocean front property”.

Kanske skulle även en person som Trump kunna få vissa insikter av att se krigets konsekvenser på plats. Det skulle möjligen göra intryck. Men hittills har den amerikanske presidenten inte velat besöka Ukraina, och detsamma gäller vicepresidenten som under bråket i Ovala rummet i februari nöjde sig med att konstatera att han ”sett rapporter” från kriget. Se det på plats vill uppenbarligen inte Vita husets ledare.

Det finns flera tänkbara scenarier efter fredagens möte. Inget av dem är fördelaktigt för Ukraina.

  1. En frusen frontlinje
    Trump och Putin kommer överens om att den rimligaste vägen framåt är att helt enkelt frysa frontlinjen där den går i dag och att Ryssland får behålla det de erövrat. Detta är möjligen något Ukraina kan gå med på, även om de inte erkänner områdena som ryska de jure. Detta skulle emellertid innebära att ryssarna går med på att göra halt utanför Pokrovsk och inte försöka ta Slovjansk, Konstiantynivka och Kramatorsk, som de nu tar sig allt närmare. Det verkar inte sannolikt att Putin när han har framgångar på slagfältet skulle gå med på något som i praktiken sätter stopp för de egna framgångarna.

  2. Landutbyte
    Trump och Putin enas om att Ryssland och Ukraina byter vissa landområden med varandra. Putin får hela Donbass (Luhansk och Donetsk) medan Ukraina får tillbaka det lilla som ryssarna tagit runt Sumy och Charkiv, där ukrainarna redan återtagit en del i lokala motanfall. Ett alternativ är att ryssarna släpper vissa områden i Zaporizjzja och Cherson. Detta lär Ryssland inte gå med på då dessa områden är inskrivna i den ryska författningen. Att Ukraina å sin sida skulle retirera utan strid från sina främsta försvarslinjer i Donbass känns uteslutet. Ett landutbyte skulle förutsätta trovärdiga försvarsgarantier för Ukraina så att Putin inte genast börjar planera en tredje invasion. Hittills har Ryssland sagt nej till alla sådana garantier från Väst.

  3. Ingen framgång
    Ett tredje alternativ är att Trump och Putin inte kommer överens. I sak har nämligen ingenting ändrats sedan Trump efter sitt senaste telefonsamtal konstaterade att han var besviken och inte kunde peka på några som helst framgångar i samtalet. Putins hållning lär ligga fast, och om Trump är realistisk och inte bara vill köra över Ukraina kommer han säga nej till orimliga ryska krav.

Det troligaste alternativet är förmodligen det sistnämnda, såvida inte Putin fullständigt snackar omkull Trump (vilket inte kan uteslutas). Oavsett vilket av ovanstående alternativ, om något, som blir verklighet, kommer konflikten inte att ta slut. Det uttalade målet nu är en vapenvila, och vi skulle kunna tänka oss en koreansk situation där parterna aldrig skriver på ett fredsavtal utan där det formellt sett bara råder vapenvila. Därför är det helt avgörande att Ukraina får säkerhetsgarantier.

Här har Europa stora skor att fylla. USA kommer inte göra mer nu, och amerikanska soldater på marken har aldrig varit aktuellt. EU måste rusta upp i en helt annan takt än i dag, öka det finansiella och militära stödet till Ukraina och samtidigt upphöra med sitt beroende av rysk olja och gas. Under 2024 gick mer pengar från EU till den ryska statskassan än vad som gavs i stöd till Ukraina. Det visar att EU fortfarande, trots utfästelser om motsatsen, inte tar hotet från Ryssland på allvar.

Detta krig är Putins stora projekt, hans tänkta magnum opus. Och han skyr inga som helst medel. Nu vittnas från avhoppade nordkoreaner att de skeppas som slavar för att arbeta i ryska fabriker för att fylla luckorna som uppstått till följd av kriget. Diktaturerna hjälper varandra medan demokratierna träter inbördes.

Det är dags att inse att Ryssland är en fiende vi kommer behöva hantera i generationer framåt. Kanske till och med kriga mot. Frågan alla svenskar bör ställa sig är varför Sverige ens har ett militärt försvar. Det är inte av rädsla för dansken.


Självständighetstorget Maidan i Kyiv.