Jens Liljestrand har inte alltid skrivit sådant jag håller med om. Det är nog ganska sällan det har hänt, när jag tänker efter. Men han är en resonerande människa som kan byta ståndpunkt efter att ha kommit underfund med att han faktiskt hade fel.

Framför allt har han den ovanliga förmågan att reflektera över sina egna fördomar och instinkter. Som senast när han skrev en krönika om sina starka känslor mot semestrande ryssar i Europa mitt under brinnande krig.

Frågan är inte så trivial som man i förstone kan tro. Hur stater agerar påverkar oundvikligen vår syn på och relation till befolkningen i dem. Tyskhatet under och efter andra världskriget är inte svårt att förstå. Många fick en sämre uppfattning om amerikaner i och med det katastrofala Irakkriget. Och nu får ryssarna bära ansvaret för vad deras regim ägnar sig åt i Ukraina.

Är det rättvist och rimligt att kollektivt skuldbelägga en hel befolkning utifrån vad landets regering bedriver för politik? Det beror på är mitt svar. Jag tycker exempelvis inte att vi ska öppna våra gränser för ryssar i nuläget, och det har en rad olika orsaker. Dels vet vi att ryssarna bedriver flera sorters krigföring mot Väst: information/propaganda, cyberkrigföring och spionage/underrättelser.

Därtill kan vi lägga den ekonomiska krigföringen som bedrivs genom att gömma spåren från den ekonomiska aktiviteten från statliga bolag bakom ett nät av utländska skalbolag i skatteparadis. Detta gör verksamheten knepig att koppla direkt till Kreml när pengarna hamnar i misstänkta fickor.

Hotet från Ryssland är sålunda betydligt bredare än bara bomber och granater. När ryssvännerna hånar oron för ett framtida krig med Ryssland missar de således faktumet att Ryssland redan anser sig vara i krig med det kollektiva Väst.

Frågan är inte bara hur vi ska förhålla oss till den ryska diktaturen utan hur vi ska förhålla oss till den ryska befolkningen. Vi har begränsat möjligheten för ryssar att resa till Europa, men det sker förstås ändå. Hur ska vi se på semestrande ryssar som smörjer kråset längs våra europeiska badstränder samtidigt som dess regim bedriver det mest omfattande kriget i Europa sedan andra världskriget?

Liljestrand frågar sig:

Är det en form av rasism jag gör mig skyldig till när jag kollektivt skuldbelägger de glada, sololjeinsmorda familjerna för den sadistiska regimen i Kreml? När den enda dialog jag har lust att ägna mig åt är att säga ”slava Ukraini” eller möjligen ”fuck Putin” till den kraftiga ryska mannen som bälgar i sig öl intill sin rosésmuttande blonda fru?

Jag skulle inte kalla det vare sig rasism eller russofobi (ryssvännernas favoritord). Snarare en djupt mänsklig reaktion. Vi vet att många ryssar stöder Putin och att detta i hög grad inte bara är Putins krig. Varför ska vi öppna våra hem för en befolkning där många uppenbarligen hatar oss och anser sig ha rätten att invadera och ta över andra länder?

Problemet med kollektivt skuldbeläggande är att det träffar så brett. Alla ryssar stöder förstås inte Putin, och i diktaturer håller man tyst om man inte har något avvikande att säga. Dessutom talas det ryska språket av andra än bara ryssar. Och hör vi svenskar, som ofta inte ens kan se skillnad på thailändare, japaner och kineser, ens alltid skillnad på ryska och ukrainska? Och om den som talade ryska visar sig komma från Ukraina då?

Det är inte lätt, det här. Någonstans kokar det ned till vad vi anser att en befolkning kollektivt kan hållas ansvarig för när dess regering, folkvald eller ej, ägnar sig åt brott mot mänskligheten. Är alla kineser medansvariga när eller om Xi Jinping beslutar sig för att ta över Taiwan med våld? Var drar vi gränsen?