Det är semestertider. Folk postar sina bilder i sociala medier. Det är solnedgångar, koboltblått hav, badande barn, öl i dimmiga glas och drinkar på verandan. Allt verkar vara ögonblicksbilder från paradiset. Även om det som postas i sociala medier i bästa fall är en sminkad bild av verkligheten, i värsta fall rena falsarier, är det ändå mestadels dokument över välmående liv.

Jag har själv varit på en liten rundtur. Druckit öl i Kalmar, tagit lunchpaus i ett soligt Sölvesborg, återbesökt Köpenhamn, kört slut på hela familjen på Legoland och är nu på återresa upp genom Sverige igen. Bilderna jag bär med mig är förstås ungefär desamma som alla andras. Det är hotellvistelser, mat och dryck, karuseller, glada barn och massor av glass. Som det ska vara, men som det inte är för alla.

Mina tankar vandrar osökt till Ukraina och människorna där. Tymur Hryhorenko dödades i en rysk raketattack mot ett bostadshus i Kramatorsk den 22 juli. Han blev tio år. Hans ”brott” var att han besökte sin mormor i staden, och han var blott några timmar från att återvända till Kyiv med tåg. Antalet civila dödsoffer fortsätter att stiga när ryssarna släpper alla spärrar, orädda för konsekvenserna från ett velande Washington och oförmöget Bryssel.

Ryssvännerna vill se kriget i Ukraina som en lokal konflikt, närmast ett slags dispyt mellan grannländer där Ryssland efter visat tålamod slutligen gjorde det de var nödda och tvungna att göra. Den generella synen i Väst är emellertid att konflikten både handlar om Rysslands imperialistiska ambitioner och behov av att dominera sitt närområde. Vi har sett detta i Tjetjenien, Transnistrien, Georgien och nu i Ukraina. Det är inget nytt ryskt agerande att underminera sina grannars suveränitet. Vårt misstag var att tro att Ryssland hade förändrats.

Kriget i Ukraina har definitivt globala fingeravtryck. På Ukrainas sida står EU och, får väl ändå sägas, USA. Bakom Ryssland finns vi Nordkorea, Iran och Kina, men i retoriken också länder som Venezuela och Kuba. Det handlar kort sagt om den demokratiska världen mot några av planetens absolut värsta diktaturer. Det är ett slags världarnas och värderingarnas krig som utkämpas.

Ryssland rekryterar inte bara många utländska soldater, de förses med enorma mängder materiel från Nordkorea, har fått ett brett stöd från Iran och importerar livsviktiga komponenter och teknik från Kina. Nordkorea är det enda landet som officiellt stöttat den ryska krigsansträngningen med soldater, och fler sägs vara på väg. Potentiellt sett många fler.

Financial Times uppger att Nordkorea uppskattningsvis har skickat 250 000 ton med materiel till den ryska armén. Iran ska ha bidragit med avsevärt mindre, ungefär 10 000 ton, men Shahed har som bekant varit viktiga för kriget innan ryssarna började producera och förbättra dem på egen hand.

Den ryska definitionen av ”ett militärt mål”.

Trump har slutligen vaknat upp och insett att Putin inte vill ha fred. Han kommer således införa sanktioner mot alla som köper rysk olja och gas. Indien kan tänkas byta leverantör, men Kina lär inte falla till föga i första taget. Sanktioner mot dem är betydligt besvärligare, och det vet Beijing mycket väl. Trump är dessutom medveten om att Putin inte lär bry sig särskilt mycket ändå, så frågan är vad han tror att han kan uppnå genom att skicka hjonet Steve Witkoff till Moskva ännu en gång.

Den förmodligen största missbedömningen som såväl Ukraina som hela västvärlden har gjort är tvådelad. För det första att underskatta Rysslands tolerans för egna förluster. Ukraina trodde att ryssarna skulle backa om förlusterna blev tillräckligt katastrofala. Detta utifrån vad som hände när soldatmödrar protesterade mot fallna ryssar i Afghanistan. Det har inte hänt.

För det andra har framför allt Väst missbedömt Rysslands motivation i detta krig. Från början har det hetat att det är Ukraina som har motivationen då de försvarar sig mot en inkräktare medan de ryssar som sänds till fronten inte förstår vad de slåss för. Det må vara hur det vill med den saken, men genom att radikalt höja soldatlönerna och bonusarna lyckas Ryssland ändå rekrytera tillräckligt för att täcka förlusterna.

Putin har helt uppenbart inte för avsikt att vika en tum utan kommer föra detta krig till döden om så krävs, och det måste USA och EU ta in. De har, omedvetet eller ej, fortsatt att betrakta den ryske ledaren som vilken demokratisk ledare som helst. Putin är en despot, och han har dessutom passerat 70 år. Han behöver inte tänka på morgondagen. Varken Trump eller någon annan kan hota honom till eftergifter.

Nyligen satte Alexander Stubb fingret på hur världen, eller snarare vår uppfattning av den, har förändrats på bara fyra år. Den 24 februari 2022 är vår tids 1918, 1945 och 1989. Det finns ingen återvändo. Normala relationer med Ryssland är endast möjliga efter att en rättvis fred har uppnåtts i Ukraina, hävdar Stubb, och tillägger något viktigt: dessa relationer kan inte bli vad de har varit. Och Ryssland verkar inte ens vilja det, vilket vi kunde se när Trumps inviter om ekonomisk samverkan föll för döva öron.

Så vad återstår då att göra om vi inte vill gå i direkt militär konfrontation med Ryssland? Det verkar ingen västledare veta just nu. Att finna ett svar på den frågan bör vara högsta prioritet.

Försök att förhandla med detta.