Det brukar sägas att migrationspolitikens effekter är irreversibla. Att det inte går att backa bandet. Regeringen tänker ändå göra ett försök.

Migrationsminister Johan Forssell har tagit emot en utredning som föreslår att permanenta uppehållstillstånd som delats ut till asylsökande ska kunna omvandlas till tillfälliga.

Mellan 98 000 och 180 000 individer väntas omfattas av den nya lagen. Många har kommit till Sverige för mer än tio år sedan, och de flesta tros få stanna. Endast 15 000 ärenden bedöms som ”svåra”. Och det är oklart hur många av dessa som skulle sluta i en utvisning.

För att få stanna permanent förväntas invandraren ansöka om medborgarskap och leva upp till de skärpta kraven som regeringen vill införa nästa sommar. Dit hör kunskaper i svenska språket, ett samhällskunskapsprov, egenförsörjning och skötsamhet. Annars väntar tillfälligt uppehållstillstånd, som givetvis förutsätter skäl för att få det förlängt varje gång.

Det är lätt att se intentionen här. Regeringen och Sverigedemokraterna, där de sistnämnda tvivelsutan varit pådrivande i frågan, vill få fler som invandrat att anpassa sig, integreras och bli svenska medborgare. Övriga ska inte stanna kvar i landet.

Om målet är en förbättrad integration och ökad sammanhållning, finns dock en uppenbar risk för att den föreslagna lagstiftningen blir en papperstiger. Till att börja med är det ganska få som omfattas, och av dessa är det endast en liten minoritet som bedöms vara ”svåra fall”. Det vill säga som riskerar utvisning. Om denna bedömning är korrekt lär lagstiftningen inte få någon större effekt förutom att fler syrier, eritreaner och afghaner ansöker om svenskt medborgarskap.

Miljöpartiet är föga förvånande kritiskt. De pratar om ”en ny nivå av grymhet” och hävdar att det är ”den afghanske mannen som tar hand om din mamma i hemtjänsten” som kommer utvisas. MP lyfter även de ensamkommande som fick stanna under många juridiska krumbukter. Även Advokatsamfundet är kritiskt. Detta är dock the usual suspects i frågan, det vill säga parter som alltid kommer vara kritiska till varje skärpning i migrations- och rättspolitiken, oaktat intentionerna bakom förändringen.

Det utredaren inte verkar ta höjd för är hur många av dem som dömts för brott och hur många fall där det finns verkställighetshinder för en utvisning som kan tänkas omfattas. Ej heller vet vi hur alla som gjort så kallade spårbyten under tidigare regeringar träffas av lagen.

Kommer de ensamkommande som fick en egen särskild lagstiftning av Löfvenregeringen att påverkas? Mycket är oklart. Vid sidan om de 15 000 svåra fallen kan det alltså tänkas bli fler som påverkas. Om nu lagen blir verklighet den 1 januari 2027, vill säga. Det är inte alls säkert. Först ska förslagen tröskas genom remissinstanserna i sedvanlig ordning.

Här och nu finns det en del som tyder på att den föreslagna lagstiftningen inte alls blir så radikal och omfattande som dess motståndare beskriver. Är det månne så att den tidigare förda migrationspolitiken är irreversibel, trots allt? Eller är det kanske mer rättvisande att hävda att Tidöregeringen inte riktigt vågar löpa linan ut?

Se även:
Debatt mellan Ludvig Aspling (SD) och Annika Hirvonen (MP)