Ser vi en amerikansk president som är på väg att svänga bort från det pro-ryska narrativet och ta rygg på USA:s europeiska allierade och Ukraina? När det gäller Donald Trump går det inte att ta ut någonting i förskott, men utvecklingen för ögonblicket tyder åtminstone på en växande tillnyktring i Vita huset.

Ett tecken på att Washington närmat sig Europa och Ukraina är den senaste tidens utspel från Trump som kritiserar Ryssland ensidigt. Tidigare har den amerikanska presidenten hållit en neutral ton när han framfört kritik. Volodymyr Zelenskyj har alltid fått en släng av sleven när Trump tillfrågats om han börjar tappa tålamodet med Vladimir Putin. Så icke denna gång.

Aldrig har vi sett Trump vara så kärvänlig med Zelenskyj som på ledarnas senaste presskonferens där Trump berömde det ukrainska hjältemodet att stå emot Ryssland, uppmärksammade de framgångsrika attackerna på den ryska oljeindustrin och gav den ukrainske presidenten möjligheten att utveckla framgångarna på slagfältet.

Tonen var en annan. Här fanns inga anklagelser om att Ukraina eskalerar konflikten genom att slå mot ryska mål. Tvärtom påpekade Trump att den ryska ekonomin kraschar och att det är vägen framåt för att skapa fred. Det är den europeiska linjen han plötsligt företräder, kanske utan att ens veta det själv.

Trump har uppenbarligen briefats om den verkliga situationen vid fronten, vilken skiljer sig från vad Putin lär ha försökt övertyga honom om. Ryssarna gör inga stora framryckningar, tvärtom har Ukraina återtagit territorium och omringat ryska styrkor utanför Pokrovsk. Den ryska framstöten för någon vecka sedan som av pro-ryska röster utmålades som början på den slutliga kollapsen för det ukrainska motståndet trycktes tillbaka och skars slutligen av.

Problemet med Trump som person och ledare är att inget som sägs eller görs har någon som helst hållbarhet. Det kan ha ändrats till på fredag, och det är viktigt att ha med sig detta i tanken den amerikanska administrationen tar ställning för eller emot något. Eftersom Trump tenderar att påverkas av den han talade med senast är det viktigt att trycket hela tiden hålls uppe och att kontakten med de västerländska ledarna och Vita huset är konstant. Hittills har det lyckats tämligen väl.

Det är mycket som står på spel. Farhågor har funnits att USA ska gå Rysslands ärenden, ta sin hand från Europa och svika Ukraina. Det har tidvis sett ut så. Detta mardrömsscenario skulle få enorma konsekvenser för den europeiska säkerheten, men också för synen på USA som partner. Vem vågar ingå avtal eller skapa en allians med ett land som tvärvänder och sviker gamla trogna allierade?

Ska vi leta positiva aspekter av Trumps yviga beteende när det kommer till Nato, Europas säkerhet och den globala världsordningen, är det att Europa har insett att det först och främst måste se om sitt eget hus och sin egen säkerhet. Den militära upprustningen, inköp av vapen till Ukraina och den tydliga signalen till Ryssland i FN från ett antal länder, inte minst Polen (sevärt!), är positiva konsekvenser av Trumps oberäknelighet. Det är högst rimligt att Europa inte åker snålskjuts på USA. Med det sagt behöver vi USA som allierad.

Om USA kan ledas tillbaka in i den flera decennier gamla gemenskapen med Europa är det ett resultat av skicklig och tålmodig europeisk diplomati. Den har innehållit ganska vämjeligt kryperi, smicker och bruna tungor. Men givet vad som står på spel har ledare som Mark Rutte, Keir Starmer, Emmanuel Macron och Alexander Stubb – förutsatt att det lyckas – gjort ett alldeles utmärkt jobb.