När jag ser filmklipp från Sverige på 90-talet slås jag alltid av hur avlägset landet jag ser på bilderna känns. Det må vara 30 år sedan bilderna togs, men det känns som ännu mer. Det känns som ett annat land, och det var ett annat land. Men ändå, när de politiska partierna nu samlar sig för att staka ut den politiska viljeriktningen inför valåret 2026, är problemen som ska lösas påfallande lika.

Moderaterna ska gå till val på ekonomin, arbetslösheten och integrationen. Känns det igen? Det är ungefär samma frågor som för 30 år sedan. Vissa saker är beständiga, även i en ständigt föränderligt värld. 90-talets Sverige präglades av en ekonomisk kris, hög arbetslöshet, höga räntor och sparbeting. Men också av att landet knöts närmare övriga Europa genom vårt EU-medlemskap.

Ett starkt minne från mellanstadiet är hur vi målade diagram som visade resultatet för ja- och nej-sidan i folkomröstningen. Vi hade också ett eget litet riksdagsval på skolan.

Ett minne från högstadiet är att det ständigt pratades om hur det skulle sparas pengar på skolan. Vi saknade emellertid inget, och mitt i den ekonomiska krisen fanns ändå något slags optimism inför framtiden. Ingen pratade om risken för krig. Ryssland var ett historiskt hot, inte ett aktuellt sådant. Ett svenskt Natomedlemskap var över huvud taget inte en fråga. Invandring var definitivt en fråga, men integrationsproblem var ännu inte förknippat med barnsoldater.

Mycket på 90-talet handlade emellertid om Sveriges nya roll i Europa. Sedan kom östutvidgningen. Baltikums nyorientering och Sveriges relation till de forna sovjetrepublikerna vid Östersjön. Som Göran Persson uttryckte i den fantastiska dokumentärserien Ordförande Persson hade han bara varit en ”tragisk figur” när han pratade om Sverige och Baltikum ifall inte saker och ting först var i ordning på hemmaplan.

Just här finner vi en del av kritiken mot Sveriges stöd till Ukraina som är begriplig, även om den är felaktig. Varför ska vi pumpa in miljarder i ett annat land när vi har så stora problem på hemmaplan? Denna motsättning är emellertid skapad och passar som hand i handske i det ryska narrativet. Sverige borde ha förblivit neutralt och inte lagt näsan i blöt vad gäller den rysk-ukrainska konflikten, lyder retoriken.

Dessa kritiker missar att Sverige, precis som före EU-inträdet 1995, är en del av Europa. Kriget sker på vår bakgård och påverkar självfallet även vår säkerhet. Inte bara Ukrainas. Föreställningen att Putins krig handlar om inre ryska angelägenheter eller rent av legitima ryska krav är farlig.

Ulf Kristersson påstod i sitt tal på den moderata arbetsstämman i Västerås att det hans regering genomför inte är början på slutet utan slutet på början. Mycket återstår att göra, är budskapet. Det är svårt att säga något annat.

Många av våra problem må kännas igen från förr. Men allt går inte åt skogen. Det är viktigt att minnas det, och det är framför allt viktigt att komma ihåg hur det politiska alternativet ser ut. En rödgrön regering hade inte kunnat enas om stöd till Ukraina 2022. Inte om Natomedlemskap. Inte om straffskärpningar. Inte heller om en kravbaserad integrationspolitik. Frågan är vad det rödgröna laget skulle kunna enas om.

Det var inte helt enkelt att sy ihop regeringssamarbeten på 90-talet heller. Men Göran Persson lyckades hålla C, MP och V utanför regeringskansliet. Det blir betydligt svårare för Magdalena Andersson.