”Du kanske älskar Sverige, men är du beredd att dö för att försvara det?” Den frågan ställde TV-personligheten Skavlan i SVT. Vi vet att den tidigare L-ledaren Nyamko Sabuni inte var det. Men hon är långt ifrån ensam om en strikt egoistisk inställning i denna fråga. Den gamla vänster- och feministledaren Gudrun Schyman beklagar sig över hur ”militarismen” präglar politiken och samhällsdebatten just nu.

Att Gudrun Schyman lever i en bullerbyvärld där alla vapen kan kastas på soptippen om alla sjunger fredens lov tillsammans är ingen nyhet. Vissa saker förändras aldrig. En och annan kulturarbetare hittar vi förstås också i det facket. Värre är att bara 4 procent av Sveriges kvinnor är beredda att dö för Sverige.

Man ska ta sådana där siffror med en nypa salt, i synnerhet som frågeställaren ber den tillfrågade att föreställa sig sin egen död. Det är en snillrikt vinklad fråga. Frågan ställs visserligen i en orolig tid, men inte när ryska bomber faller över svenska städer. Möjligen hade villigheten att ta vapen i hand eller bidra på annat sätt (sjukvård, laga infrastruktur och liknande) varit större om vi hade utländsk trupp på svensk mark. Många upplever ännu inte hotat från Ryssland som akut eller kanske ens troligt. De lever på hoppet om att det inte ska ske. Och åter igen: ingen vill föreställa sig själv död.

Svensk försvarsvilja tycks något lägre än exempelvis norsk, där erfarenheterna från andra världskriget alltjämt lever vidare i många familjer och påminnelser om krigets offer finns lite varstans. Precis som i stora delar av Europa. Sverige stod utanför. Vi har inga kollektiva minnen av motstånd eller heroism, förutom vissa insatser att rädda dödsdömda danska judar undan Förintelsen.

Föreställningen att alla militära konflikter kan förhindras med diplomati är inte bara naiv – den lägger underförstått skulden på offret när konflikten väl brutit ut. Man ser Schymans näpna uppsyn framför sig: ”Jaha, Ukraina… Varför lyckades ni inte förhindra invasionen?”

Detta resonemang passar Putin som hand i handske. Ryssland och dess anhängare skyller alltid kriget på Väst och Ukraina. ”Grundorsakerna”, som Kreml älskar att kalla det, ligger hos Natos västliga expansion, inte hos Moskvas hunger efter att dominera sitt närområde. Enligt denna föreställningsvärld har Ryssland rättmätiga säkerhetsbehov, Ukraina har det inte.

När det till denna idé adderas fördomar och rena myter om att ukrainare och ryssar är ”ett folk” och konspirationsteorier om att Ukrainas ledning är styrd av Väst når vi något slags epicentrum av dynga som sprids i sociala medier av allt från Scott Ritter och John Mearsheimer till klappgökarna på The Duran och svenska Folkmords-Jenny (Piper).

Skådespelaren Alexander Karim upprepade liknande idéer i Skavlan. Ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin uppmanade på Facebook både Schyman och Karim att besöka Butja, orten som förknippats med tidiga ryska krigsbrott. Det är de förstås inte intresserade av.

Fredisarna säger sig predika fred och frihet men eftersom de vill lämna oss försvarslösa vurmar de i själva verket för auktoritära regimers rätt att roffa åt sig av vad de vill ha. Det är inte fred. Inte feminism heller för den delen. Lyckligtvis är dessa röster marginaliserade, vilket Schyman öppet säger sig vara bedrövad över. Gott så. De är i bästa fall infantilt naiva och i värsta fall direkta femtekolonnare som ska behandlas därefter.