Det beskrevs som ett ödesmöte, ett möte om partiets framtid, kanske dess vara eller icke vara när Liberaleras partiledning träffades för att besluta om en officiell inställning till att regera ihop med Sverigedemokraterna. Ut kom partiledaren Simona Mohamsson med ett budskap: L kommer inte stöda en regering där SD ingår.

Sällan har ett parti lyckats lägga krokben för sig självt och skada sin eget regeringsalternativ. Ebba Busch kunde inte dölja sin irritation efter Mohamssons uttalande. Ulf Kristersson försökte tona ned det hela, men alla vet att Liberalerna med sitt agerande skadesköt det egna Tidösamarbetet och redan ett år i förväg försvårade eventuella regeringsförhandlingar. Oppositionen var inte sen med att påpeka splittringen på högersidan i svensk politik. Nu står det 1-1 i oenighet, var Magdalena Anderssons budskap.

Andra sidan av myntet är att Liberalerna nog behövde komma till något slags beslut i frågan (medlemmarna har sista ordet i november). Frågan om inställningen till en SD-regering hade ändå förföljt L ända fram till valet, och för ett parti som skvalpar runt 2,5 procent är det viktigt att inte vara otydligt i en fråga som är avgörande för många liberala väljare.

Problemet är att L nu sannolikt gjort sig oattraktivt för potentiella stödröstare. Varför ska moderata väljare stödrösta på L om detta parti i realiteten omöjliggör en moderatledd regering? Ty ingen tror längre att SD kommer nöja sig med att vara ett stödparti till en borgerlig trepartiregering. Det fungerade som ett första steg. SD fick visa att de är möjliga att samarbeta med. Det har varit påtagligt lugnt i Tidösamarbetet. Inga uppslitande offentliga gräl. Inga hot om avhopp eller nyval. Då slår L till med att SD är oseriösa och att de därför inte kan regera ihop.

Precis som Januariavtalet är Tidöavtalet ett hopplock av hjärtefrågor från flera partier som spretar en aning. I Löfvens avtal var spretigheten total, men Tidöpartierna har ändå i grunden en gemensam riktning som bidragit god stämning och lagt grunden för ett fungerande samarbete. Att L och SD inte gillar varandra var känt redan innan. Det enda L hade behövt göra är att konstatera detta och brösta upp sig inför sina egna väljare genom att ställa krav i ett antal hjärtefrågor.

Liberalernas beslut, om det står fast när medlemmarna sagt sitt, innebär att Ulf Kristersson tappat sitt trumfkort: enigheten på ”sin sida av politiken”. Detta kommer oppositionen skjuta in sig på hela valrörelsen. Återstår att vinna sakfrågorna, vilket inte kommer bli lätt. Om L faller ur riksdagen, vilket förefaller allt troligare, kommer partiet tvingas fråga sig om ställningstagandet mot SD och i praktiken det egna laget var det som fällde både den sittande regeringen och det egna partiet.