”Vi står för en svensk liberalism!” proklamerade Simona Mohamsson på Liberalernas landsmöte i Karlstad. Jo, tack. Det har vi nog märkt.

Liberalerna befinner sig i kris. Som vanligt, kanske ska tilläggas. Redan under Lars Leijonborgs tid skämtades det om Folkpartiets storlek i sketcher och humorprogram. Nu är det dock inte snack om något darr på fyraprocentsribban utan ett traskande i tvåprocentsträsket. Att Mohamsson lyckas riva ned applåder på ett liberalt landsmöte lär inte ändra på den saken.

Ty problemet är att det gamla skolpartiet saknar sakfrågor och därigenom ett existensberättigande. Partiet vill gå till val på maxtak på hur stora skolklasser får vara. Knappast en kioskvältare som kommer få väljare att komma springande med valsedel i hand.

Lite överraskande har Mohamsson gjort en radikal omläggning av partiets skolpolitiska retorik. Liberalerna har gått från att vara riksdagens ohotat friskolevänligaste parti till att låta ungefär som Socialdemokraterna. Barn ska inte säljas på börsen! Det är välkommet att L börjat se avigsidorna i det svenska skolsystemet, men inte heller detta lär rädda dem kvar i riksdagen.

I övrigt tycks Liberalerna mest ägna sig åt att kasta åt förbudsförslag och inskränkningar av människors frihet just nu. Det är förbud mot strypsex ena dagen, porrlås den andra dagen. Och nu kommer nästa pinsamhet: förbjud mot lådviner. Säkert en riktig valvinnare.

Klåfingrigheten hos folkpartisterna vet inga gränser. Men så har det alltid varit. ”Liberalerna” har alltid varit ett namn som stinker ironi och sarkasm, ty något liberalt i deras politik har sällan stått att finna.

Partiets största bekymmer är emellertid varken förbudspolitik eller populism. Det är att Liberalerna i likhet med Centerpartiet helt enkelt inte behövs. Addera till detta Tidöpartierna KD:s och M:s svaga opinionssiffror och risken för L att ramla ur riksdagen är större än den någonsin har varit tidigare. Och få kommer sakna dem dagen efter valet.